Det är obegripligt att kulturskribenter är så rädda för identitetspolitik. Nu senast har det handlat om museer där ett antal kulturjournalister ”rasar” mot att museerna ska vidga sitt uppdrag och inte enbart ta till vara kolonialt och patriarkalt uppbyggda samlingar.
Det verkar som om många inte förstår vad identitetspolitik innebär. Per Wirtén skriver dock klokt i Expressen den 9 oktober om denna politiks historia. Liksom jag brukar göra pekar han på att marxismen, arbetarrörelsen, var identitetspolitisk, så även kvinnorörelsen, feminismen och hbtq-rörelsen. För dessa har det varit avgörande att bli synliga som orättvist behandlade i politik och kultur. För att räknas som fullvärdiga medborgare måste en synas och kunna kämpa för sin rättigheter.
Jag träffar regelbundet människor som exempelvis tillhör de nationella minoriteterna. Enligt lag har de rätt att främja sitt språk och sin kultur – därför att de länge har förtryckts. Ta romerna. En vitbok, beställd av regeringen för några år sedan, visade på omfattande förtryck och övergrepp från staten under lång tid. Ta samerna. Länge fick de inte tala sitt eget språk. De skallmättes och kategoriserades godtyckligt av dåtidens vetenskap.
Varför ska de fortsätta behandlas som andra klassens medborgare? Varför ska de inte få synas?Varför ska inte de få sina kulturella och politiska rättigheter tillgodosedda? Varför ska deras kultur gömmas från andra? Varför ska de inte få likvärdig vård och varför ska inte orättvisor korrigeras? Varför kan den vita majoriteten fortsätta att från sina medelklassfåtöljer mena att dessa ska döljas? Handlar det om rädsla att förlora privilegiet att utöva makt genom spalterna?
Att inte ifrågasätta gamla maktstrukturer ser jag som ett kardinalsfel. Att tro att om vi säger att ”alla ska med”, kan vi ge oss sjutton på att en mängd människor räknas bort och definieras som problem.
När olika minoriteter gör anspråk på att få vara med ställer det saker på ända. Konflikter och värdekonflikter kommer upp till ytan. Så ska det vara i politik, kultur och samhälle. Vi kan inte resonera ”att så har vi alltid gjort”. Mossigheten förvånar. Kulturen vill ju gärna se sig som avantgarde och spjutspetsar.
Ulrika Knutson, en ansedd röst i kulturvärlden, skriver i senaste numret av Fokus 7–13 oktober, att ”viktiga frågor som riskerar att komma i skymundan är föremålsvården och museernas forskningsanknytning”. Hon tycks inte vara medveten om att det pågår forskning som synliggör dold historia och som är knuten till museer. Exempelvis det internationella projektet Museological framings of Islam in Europe, som undersöker islams roll i den västerländska museivärlden. På Göteborgs konstmuseum finns utställningen Gränslöst, 1700-tal speglat i nuet, vilken både visar att föremål vårdas och på ett elegant sätt kopplar konsthistoria till dagens gränsöverskridande ifråga om kön och sexualitet.
Varför inte se det spännande istället för att avfärda och förlöjliga.