Var det mediedrevet som hetsade Håkan Juholt att avgå? Meningarna om medieras roll i skeendet är delade. Göran Greider sa i Svenska Dagbladet 21 januari att Juholt i första hand är offer för ett mediedrev. Jesper Strömholm, professor i journalistik och politisk kommunikation ansåg i samma tidning att medierna inte har någon partipolitisk agenda men att den kraftiga exponeringen förstärkte den negativa spiral partiet och dess ledare befann sig i. Robert Olsson, chef för SVT i Göteborg, menar att bevakningen har varit helt rimlig.
Min bedömning är att enskilda journalister troligen försöker göra ett bra jobb. Det är odiskutabelt att ämnet har stort allmänintresse. I grund och botten handlar det om demokrati, att tung politisk opposition saknas när den behövs som allra bäst.
För mediedramaturgin är både partiets kris och personfrågan rena lördagsgodiset. Beståndsdelarna i dramaturgin är konflikt och personorientering. Journalisternas roll är att se till att den upprätthålls. Däri ligger deras eventuella skuld. Ser man det så blir bevakningen begriplig, även om det finns drag av fårskock över de politiska journalisterna. Även om det inte var journalisternas intention att fälla Juholt, så gav intensiteten i bevakningen betraktaren ett intryck av att det var just det man ville. Jag är journalist och förstår mig delvis på hur man som sådan tänker. Men jag också en nyhetskonsument och ur det perspektivet tycker jag att det finns inslag av grymhet i bevakningen.
Det går också att konstatera att Håkan Juholt utsattes för härskartekniker. Framförallt förlöjligades han. Det har framstått som om han inte kan göra något rätt - vad han än gör så blir det fel. En del debattörer har reflekterat om huruvida det handlar om klass, eller om spänningen mellan stad och landsbygd, storstad och småstad, centrum och periferi. Jag tror att det handlar om alltihop.
I den politiska och mediala eliten finns en mer eller mindre outtalad norm om hur man bör bete sig och se ut. Håkan Juholt ser enligt den normen inte tillräckligt modern ut. Han framstår som oborstad och bonnig, en som fått på sig kostym av misstag. Han karaktäriseras som impulsstyrd, oberäknelig och inte i kontakt med verkligheten. För tydlighetens skull: jag har personligen inga starka känslor vare sig för eller emot Juholt, utan funderar över bilden av honom.
Den bilden skiljer sig från bilden av Reinfeldt, Borg och Bildt. De framstår som smarta, coola, kontrollerade. I ett reportage om Borg i DN 18/12 var reportern öppet beundrande. Dessa - som verkligen innehar makten - förlöjligas inte. I reportage och artiklar framstår de som moderna och seriösa. De granskas sällan. När Reinfeldt i partiledardebatten nyligen påstod att de flesta apoteken finns kvar i Apoteket AB orsakade det inget rabalder. I själva verket är 70 procent av apoteken privatägda. Juholts sakfel däremot har blåsts upp i krigsrubriker.
Det riktigt allvarliga är att utrikesminister Carl Bildt inte granskas med samma nit. Förutom de fängslade journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson har det gjorts några tappra försök att lyfta frågan samt klarlägga hans roll i Lundin Petrolium - men något drev kan man inte tala om. Inga horder av reportrar står och väntar på Carl Bildt. Ingen reporter ringer runt till partidistrikten och förhör sig om man har förtroende för Carl Bildt. Fredrik Reinfeldt pressas inte om Bildts lämplighet. Bildt kan svänga sig med fakta, vara arrogant eller direkt otrevlig och komma undan med det. I fallet Bildt är bevakningen helt orimlig.