Sverige befinner sig i nerförsbacke. Industriföretag lägger fler och fler varsel om uppsägningar. Tillväxtprognoserna justeras ner alltmer ju längre tiden går, och arbetslösheten stiger. Detta har traditionellt sett varit ett läge när regering och riksbank har gått in med stora stimulanspaket för att lindra effekten av konjunkturnedgången. Men i den höstbudget som Anders Borg presenterade lyste stimulansåtgärderna på det hela taget med sin frånvaro. Anders Borg, Fredrik Reinfeldt och Annie Lööf gjorde sitt bästa för att framställa den sänkta bolagsskatten som en konjunkturstimulerande åtgärd, men en sådan effekt löser inte konjunkturproblem på kort eller medellång sikt. Effekten kan i bästa fall komma på lång sikt.
Regeringens passivitet är på många sätt förödande. Den stigande arbetslösheten riskerar att nå nya skyhöga nivåer om inget görs. Detta är inte enbart förödande för enskilda som har förlorat, eller riskerar att förlora, sitt jobb. Det är också katastrofalt för samhällsekonomin och hela samhällsbygget.
Parallellt med regeringens passivitet så förhåller sig också riksbanken förvånansvärt passiv trots att inflationstakten är mycket låg, 0,4 procent. Klart under det inflationsmål som riksbanken själv satt upp. Men det är inte bara inflationstakten som är låg. De till synes mycket starka svenska statsfinanserna har fått utländska kapitalplacerare att söka sig till den svenska penningmarknaden vilket i sin tur har drivit upp värdet på den svenska kronan. I ett sådant läge vore det inte helt fel att riksbanken sänkte styrräntan ett par snäpp för att om möjligt kunna korrigera den svenska kronkursen.
Risken är att riksbankens avvaktande hållning är ett uttryck för att man anser att det i dagsläget vore mer effektivt om regeringen vidtog åtgärder för att få till stånd en bättre stadga i svensk ekonomi. Men om nu båda de parter som sitter med verktygen för att stimulera konjunkturen kör ett chicken-race och hoppas på att den andre ska agera först riskerar Sverige som land att köra in i väggen med högsta fart med avsevärda konsekvenser som följd.
Sverige har inte råd att vänta alltför länge med stimulansåtgärder. Den svenska industrin behöver hjälp med att få hjulen att snurra. Regeringen begår därför ett katastrofalt misstag när man passiv sitter och ser på när krisen förvärras. Självklart måste också riksbanken agera och sänka styrräntan. Den varselvåg som sveper över landet borde vara väckarklocka nog.