Det är ändå bra märkligt att vissa nya ord möter starkt motstånd medan andra accepteras med lätthet. Vips så är ett ord som pimpa så omfamnat att det exempelvis förekommer i rubriken på en ung-sida i Piteå-Tidningen 7 september - Pimpa dina hörlurar.
Och vips så är ett ord som hen så laddat att rikslikaren Dagens Nyheter, DN, manar till försiktighet med användningen av ordet för att det är "ett queerpolitiskt statement", som redaktionschefen Åsa Tillberg uttryckte det.
Att pimpa har kommit att bli ett verb som betyder ungefär piffa till. I bland annat DN pimpas balkonger, maträtter, inredning och i PT är som sagt hörlurar i fokus. Det finns svenska uttryck som beskriver samma sak så det finns inget särskilt praktiskt skäl att använda ordet.
Ordet kan beskrivas som "ett prostitutionsglorifierande statement". Engelskan pimp betyder hallick, alltså en person som mot betalning förmedlar kvinnor för sexuell exploatering. Hallicken tjänar pengar på att sälja kvinnors - och barns - kön och kroppar. Enligt Wikipedia utvecklade amerikanska hallickar åren 1960- till 80-talet en egen, exklusiv och gräll, stil i fråga om kläder och andra attribut. Stilen togs upp i bland annat hiphop-kretsar och en "ghetto-fab"-livsstil blev trendig. En annan förklaring är att hallicken krävde av prostituerade att piffa till sig för att locka kunder. Så småningom upptogs ordet av mainstream-medier som något trevligt och positivt.
Att förmedla människor i sexuella syften är ett brott. Trafficking för sexuella ändamål är ett gigantiskt globalt problem. Ett ord vars ursprung är så starkt förknippat med kriminalitet och vår tids slaveri har normaliserats, glamoriserats och uppenbarligen blivit vardag. Den språkpolisiärt sinnade skulle också anse att användningen av ordet visar på en slapp och uppgiven hållning till amerikansk populärkultur.
Ett annat ord som faktiskt har en praktisk betydelse är pronomenet hen. Det har funnits i svenskan i snart 50 år, enligt Språktidningen. Det kan användas till exempel när det inte framgår vilket kön en person har. Det kan också användas när en person inte vill identifiera sig som kvinna eller man. Här finns en könspolitisk dimension i ordet; det ifrågasätter tvåkönsnormen om att det endast finns två kön som ska komplettera varandra. Då är det praktiskt att ha ett tredje pronomen. Dessutom ligger det i linje med exempelvis diskrimineringslagens erkännande av att det finns människor som har olika könsidentiteter eller uttryck.
Till saken hör dessutom att språket är manligt - patriarkalt - kodat, liksom så många andra uttryck för makt. Exempel på det är att ordet man används titt som tätt: "Man tar två kryddmått peppar så bli chilin god". Ombudsman är ett annat exempel. Henförespråkare menar att ordet en kan användas i stället. "En tar två kryddmått...". En ligger förresten bra i munnen på göteborgare: "En kan la gå till Kopparmärra."
Den som läst Egalias döttrar av Gerd Brantenberg vet att ordet man är konsekvent utbytt till ordet kvinna i boken. Människor blir kvinniskor. Med språket skapas ett fiktivt matriarkat för att göra patriarkatet synligt.
Om det var ett sådant maktövertagande hen stod för skulle jag kunna förstå att en och annan känner sig hotad. Men hen är ett försök till språklig inkludering och en uppluckring av synen på kön.
Min rekommendation är att DN, PT och andra tidningar som anser sig hålla den språkliga fanan hög bör vara mer noggranna med orden.