Två svenska journalister sitter fängslade i Etiopien efter att gripits i Ogadenprovinsen, dit de tagit sig på olagligt sätt. Journalisterna greps under en reportageresa vars syfte var att granska hur ett internationellt oljebolag agerar i denna konflikthärd. Det är onekligen så att de två journalisterna begått ett brott när de olagligen tagit sig in i landet, och det har den etiopiska staten all rätt att döma dem för. Straffpåföljden för ett sådant brott brukar vanligtvis vara utvisning ur landet. Men det räcker inte för den etiopiska centralmakten.
De två svenska journalisterna står nu i stället åtalade för terroristbrott efter att ha tagit sig in i provinsen med hjälp av den gerilla som slåss mot den etiopiska centralmakten, vilket är enda möjligheten att ta sig in i provinsen då etiopiska myndigheter inte släpper in journalister i området för att rapportera om konflikten. Beviset för detta är en film där man kan se de två svenska journalisterna hålla i några av gerillans vapen.
Det etiopiska domstolsväsendet står inte oberoende från politisk påverkan. I en rapport från det svenska utrikesdepartementet kring de mänskliga rättigheterna i Etiopien, upprättad år 2010, kan man läsa följande beskrivning av rättsväsendet: "Domare tillsätts och avskedas av de politiskt valda församlingarna. (...) Det har rapporterats om flera fall av politiskt inflytande i rättsprocessen och icke korrekt genomförda rättegångar."
Domstolsväsendet är en del av den struktur som det styrande partiet har kontroll över, i likhet med i många andra diktaturer. Det finns därför all anledning att hysa oro för att den rättegång som nu inleds är en skenrättegång där utgången är given på förhand. Det är en rättegång med klara tydliga politiska undertoner, och måste därför hanteras med politiska och diplomatiska medel.
I vanliga fall skulle Sverige ha agerat mycket kraftfullt för att få journalisterna frisläppta och överlämnade till svenska myndigheter. Men i detta fall är de svenska myndigheterna förvånansvärt tysta.
Den svenska ambassaden har visserligen besökt de fängslade i vanlig ordning men från utrikesdepartementet har tystnaden varit talande. Utrikesminister Carl Bildt verkar behandla fallet Schibbye/Persson som vilket konsulärt ärende som helst i stället för att hantera detta som ett ärende kopplat till pressfriheten, eftersom de två journalisterna greps när de utförde sitt jobb.
Misstanken om att utrikesministerns tystnad är kopplad till sitt tidigare engagemang i styrelsen för Lundin Petroleum, vilket är just det internationella oljebolag som de två svenska journalisterna var ute efter att granska, kommer osökt. Det enda uttalande han gjort i saken är att meddela omvärlden att svenska UD avråder från resor till Ogaden. I övrigt råder total tystnad.
Bara det faktum att Sverige har en utrikesminister som suttit i styrelsen för ett bolag som under lång tid har kritiserats hårt från människorättshåll är allvarligt nog. Dåvarande Lundin Oil anklagades nämligen för att ha bidragit till att inbördeskriget i Sudan trappats upp, och för att ha varit närvarande i andra tveksamma sammanhang, exempelvis i Sydafrika under apartheidtiden. För sin närvaro i Kongo under nittiotalet svartlistades till och med företaget av FN, varvid hård kritik riktades mot Sverige.
Men att kritisera utrikesminister Carl Bildt är ungefär som att hälla vatten en gås. Allt rinner av honom. Men att rättegången mot de svenska journalisterna i Etiopien har startat är inget annat än ett jättelikt misslyckande för den svenska regeringen. Carl Bildts bristande engagemang är en av huvudförklaringarna.
Det kan man inte blunda för