Barn till varje pris? heter en ny programserie i SVT. Den får genomgående fint beröm, inte minst för programledaren Pia Johanssons orädda sätt att gripa sig an ett känsligt ämne. Hon berättar även om sin egen ofrivilliga barnlöshet. I en intervju inför serien från TT Spektra säger Pia Johansson: Jag har inga egna, men kommer alltid att älska barn. Det är säkert sant - jag ifrågasätter inte hennes personliga känslor.
Men det är också en vanligt slentrianmässigt påstående att "man älskar barn", vars innebörd sällan diskuteras. Varför älskar man barn? Är det för att de per definition är just barn? Är det barns ålder, kortväxthet eller det så kallade barnasinnet man älskar? Barns utsatthet? Oskuldsfullhet? Är det barn i allmänhet man älskar, eller idén om barn? Eller är det en grundläggande princip att man måste älska barn? Ungefär som sången Jesus älskar alla barnen?
Det där får vi sällan veta något om - det verkar inte vara möjligt att ställa någon följdfråga i ämnet. Jag hör aldrig någon säga "jag älskar pensionärer" eller "40-åringar". Personligen förstår jag inte det riktigt hur man kan klumpa ihop en hel grupp människor på det viset och så att säga älskar dem kollektivt. Det är kanske en brist hos mig, men jag älskar vissa människor - oavsett ålder - andra mindre eller inte alls. Däremot är alla människor värda respekt - oavsett ålder.
Faktum är att politiker älskar barn. De vill se att fler föds. Det löser nämligen delvis det stundande demografiproblemet. Europas befolkning åldras och det föds för få barn. Invandring är en del av lösningen men familjepolitiken är avgörande. Man måste stimulera kvinnor till att föda barn - vilket förstås innebär att kvinnors reproduktiva roll värderas högt. Men det är inte kvinnors enda roll, vilket jämställdhetspolitiken är ett uttryck för.
Det har sagts förr men nu är det belagt med forskning: den nordiska modellen med jämställdhet, generös föräldraförsäkring och förskola ökar barnafödandet, liksom att kvinnor och män har möjlighet att genom preventivmedel bestämma när barn ska skaffas. Det visar statsvetaren Andrej Kokkonen i Göteborg, som nyligen doktorerat med Bedroom Politics, How family policies affect women’s fertility and union formation decisions.
Han har undersökt 22 länder i Europa med avseende på barnafödande och parrelationers stabilitet. Studierna baseras på data från åren 2003 till 2006.
Den socialdemokratiska välfärdsmodellen har alltså gynnat barnafödande, trots att vissa hävdar att det är en konservativ familjepolitik som bör stärkas. Kokkonen finner också att den nordiska modellen tycks främja kortvariga parrelationer. Men ur ett demografiskt perspektiv är det mindre intressant, så länge barnafödande inte bli lidande.
En slutsats är att kvinnor, trots att relationer inte varar hela livet, ändå vågar föda barn och lita på att man kan försörja dem även om relationen spricker. Dessutom innebär ofta att en ny relation för med sig nya barn. Till det kommer att singelkvinnor skaffar barn - kärnfamiljen är inte längre en självklar förutsättning för barnafödande. Flera och lösare familjebildningar hämmar inte viljan att skaffa barn därför att familjepolitiken riktas mot den enskilda, snarare än till familjen som helhet. Ett ytterligare stöd för att singelkvinnor skaffar barn.
Det här är rön som vissa inom KD inte gillar, eller för den delen moralkonservativa politiker i Europa, som pläderar för en traditionell familjepolitik. Många religiösa samhällen med preventivmedels- och abortförbud genererar fler barn än Norden. Irland är ett exempel, och Polen. Här finns en spänning i EU-samhället som inte ska förringas; kvinnors fri- och rättigheter måste erövras gång på gång och en jämställd familjepolitik är ett medel i den kampen.