I den mörka decemberkvällen går mer än tvåhundra människor i ett fackeltåg till ackompanjemang av kyrkklockornas klang. Upprörda människor som vill manifestera sin oro inför en framtid där närmaste jourläkare efter nio på kvällen, och mellan 18.00 och 12.00 på helgerna, kommer att finnas i grannkommunen nio mil längre bort. Människor som slåss för tryggheten i sin vardag.
Stämningen är ödesmättad. Stridsviljan är hög. Samtidigt syns en uppgivenhet i människors ansikten. Under ytan finns de outtalade orden: Allting är nog ändå redan bestämt.
Platsen är Arjeplog. Den minsta av kommunerna i Norrbotten med sina 3 100 invånare. På ena sidan står dessa förtvivlade och oroliga människor och på den andra sidan politikerna i landstingsledningen som har ansvaret för att få ekonomi och verksamhet att gå ihop.
Men den verkliga huvudpersonen i detta drama finns inte på plats, för vårdvalet är något abstrakt som inte går att ta på och som inte går att ställas till svar. Därför får landstingsledningen också bära hundhuvudet för de effekter som vårdvalet ger.
En sak kan man konstatera efter torsdagens öppna möte med Kent Ögren och den övriga landstingsledningen. Det är inte bara arjeplogarna som sitter i en rävsax. Även landstingsledningen sitter med bakbundna händer och har inte frihet att göra som man vill.
Tack vare det tvingande vårdvalet så fördelas resurserna till vårdcentralerna i form av en vårdpeng. Denna vårdpeng skiljer sig mellan olika åldersgrupper och fördelas strikt efter den patientsammansättning som varje enskild vårdcentral har, oavsett huvudman.
Detta för att ingen gynnas eller missgynnas. Detta för att garantera likvärdighet. En likvärdighet som gör systemet stelbent och utan avsaknad av flexibilitet då varje enskild vårdcentral ska klara sig utifrån sitt eget underlag och ytterligare tillskott inte kan ges då konkurrensneutraliteten då skulle sättas ur spel.
Denna vassa egg skär djupa sår för de vårdcentraler som finns i små kommuner, oavsett om det finns någon annan vårdgivare som konkurrerar eller inte. En egg som ytterst effektivt stympar människors trygghet på orter som Arjeplog.
Budskapet från den politiska ledningen var tydligt. Det är vårdvalet som gör det omöjligt att tillföra ekonomiska medel så att läkarjouren kan upprätthållas under dygnets alla timmar i Arjeplog. Det är vårdvalets vassa egg som Arjeplogarna nu får känna på.
Samtidigt känns budskapet från den politiska ledningen som en kapitulation. För i slutändan handlar ändå frågan om läkarjouren i de små kommunerna om politikernas inställning till detta.
Är det något man värdesätter och tycker är viktigt ska man ta på sig boxarhandskarna och slugga hårt. Alla system går nämligen att utmana. Gränssättning går att pröva.
Kan det vara så att jourverksamheten kan lyftas ut ur vårdcentralernas grunduppdrag så att resurser för detta kan fördelas utifrån andra nycklar än den rena vårdpengen, och i stället fördelas utifrån principen att läkarjour ska upprätthållas i länets alla kommuner?
Är det däremot så att man inte tycker att läkarjouren är viktig för människors trygghet, utan att den medicinska säkerheten kan tryggas genom akut omhändertagande i ambulanser eller genom jourbesök på annan ort, så ska man inte gömma sig bakom vårdvalets vassa egg.
Nu är det dags för landstingets politiska ledning att visa färg. Endera utmanar man vårdvalets vassa egg och slåss för läkarjouren eller så erkänner man att man tycker att indragningarna av läkarjouren är bra och försvarbar. Då ska man inte skylla på vårdvalet. Arjeplogarna vill veta vad ni egentligen tycker.