Vårdval - men till vilket pris?
PRIVATISERING Alliansregeringen har ställt förhoppningen till att en avreglerad sjukvård som ett trollspö ska avskaffa vårdköer och andra problem. En mer privatiserad sjukvård är alla svåra frågors svar och lösning. Därför jobbar socialminister Göran Hägglund (KD) på med sitt systemskifte. Då med primärvården som ett första steg. I nästa steg blir det förstås sjukhusen som drabbas av privatiseringsivern i detta systemskifte.
Det är kanske inte så underligt att socialminister Göran Hägglund (KD) har svårt att hävda sitt parti i väljaropinionen. Allt fler är oroliga för den sjukvårdspolitik han står för.
Foto: Leif R Jansson / SCANPIX
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Dessutom blir den fria etableringsrätten för vårdcentraler obligatorisk. Landstingen kan inte själva säga ifrån utan får tacka och ta emot när sjukvårdsentreprenörerna knackar på dörren. Redan står privata vårdbolag på kö för att sätta igång. Alla med vinstmål som drivmedel. Ju snabbare en patient passerar systemet desto bättre.
Förebilden för Göran Hägglund och alliansregeringen är förstås Vårdval Stockholm, där Moderaterna ledda av Filippa Reinfeldt genomfört det som Hägglund nu vill göra på riksplanet. Resultatet i Stockholm har blivit en segregerad vård.
Vårdvalet fungerar i välbeställda områden medan de som bor i sämre lottade förorter i sämsta fall blivit utan sin vårdcentral. Samtidigt som behoven av sjukvård förmodligen är störst i redan socialt hårt belastade förortsområden i en storstad som Stockholm.
Vad vi kan se framför oss är att privata vårdcentraler lokaliseras i lönsamma områden medan glesbygd och förorter utarmas. Rättvis vård för alla till en överkomlig kostnad blir i så fall en chimär.
Alliansregeringen säger sig vilja koncentrera sig på vårdkvalitet och tillgänglighet, men det handlar mer om sjukvårdens upplåtelseformer. Därmed får privatiseringen av sjukvården högsta prioritet. Reinfeldts löften från valrörelsen om en sammanhållen sjukvård visar sig vara tomma ord.
I framtiden tycks inriktningen mer vara att den med en hygglig plånbok ska kunna gå före dem som har sämre förutsättningar. Gräddfilen ska växa. Ett led i det systemskifte som blivit så tydligt på alla välfärdsområden under de snart tre år som högeralliansen haft makten.
Hittills har regeringsalliansens sjukvårdspolitik å ena sidan handlat om att tala om kontinuitet utåt och å andra sidan jobba som små bävrar för att konkurrensutsätta svensk sjukvård. Avreglering är modeordet.
För att komma till rätta med dagens problemen inom sjukvården krävs mer personal med god grundutbildning och med en lön som premierar deras stora ansvar. I dag sliter många hårt inom sjukvården. De anställda själva uppmärksammar ständigt ansvariga politiker på det faktum att antalet händer och fötter inte räcker till. Inte sällan är sjukhusens korridorer fullbelagda när sängarna inte räcker till.
Självfallet ska vi ha en så effektiv sjukvård som möjligt, men ambitionen måste därutöver vara att ge en för alla samhällsmedborgare tillgänglig och kvalitativt hög sjukvård. Och sjukvård behöver alla någon gång. Då vill vi att den ska fungera.