Vårdval - men till vilket pris?
SJUKVÅRD. Alliansregeringen har ställt förhoppningen till att en avreglerad sjukvård som ett trollspö ska avskaffa vårdköer och andra problem. En mer privatiserad sjukvård är alla svåra frågors lösning.
Socialminister Göran Hägglund ligger i som en bäver för att privatisera primärsjukvården. Nästa steg blir väl sjukhusen.
Foto: STEFAN JERREVÅNG / SCANPIX
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Vårdval Sverige, heter det så käckt. Från 2010 ska privata vårdföretag kunna konkurrera med landstingens vårdcentraler både om patienter och skattemedel. För skattefinansierat ska det vara även om det öppnas för kommersiella vårdföretag.
Dessutom blir den fria etableringsrätten för vårdcentraler obligatorisk. Landstingen kan inte själva säga ifrån utan får tacka och ta emot när sjukvårdsentreprenörerna knackar på dörren.
Redan står privata vårdbolag på kö för att sätta igång: Capio, och Attendo Care och allt vad de heter. Alla med vinster som drivmedel.
Göran Hägglund har bråttom. Han vill ha sin
"reform" i sjön innan valet 2010. Så att en eventuell ny vänsterregering ställs inför fullbordat faktum.
I brådskan bryr man sig heller inte om remiss-
instanserna. Hela 19 av 21 landsting har motsatt sig Vårdval Sverige, och de är ändå huvudmännen för Hägglunds planer. Andra remissinstanser som gjort tummen ner är bland annat Vårdfacket, Saco, TCO, LO och PRO.
Förebilden för Göran Hägglund och alliansregeringen är förstås Vårdval Stockholm, där moderaterna ledda av Filippa Reinfeldt genomfört det som Hägglund nu vill göra på riksplanet. Resultatet har blivit en segregerad vård, och den borgerliga majoriteten i Stockholms läns landsting har snöpligt fått erkänna att Vårdval Stockholm slagit fel.
Vårdvalet fungerar i välbeställda områden medan de som bor i sämre lottade förorter i sämsta fall blivit utan sin vårdcentral. Samtidigt som behoven av sjukvård förmodligen är störst i redan socialt hårt belastade förortsområden.
Vad vi kan se framför oss är att privata vårdcentraler lokaliseras i lönsamma områden medan glesbygd och förorter utarmas. Rättvis vård för alla till en överkomlig kostnad blir i så fall en chimär.
Alliansregeringen vill koncentrera sig mer på vårdkvalitet och tillgänglighet än på sjukvårdens upplåtelseformer. Därmed får privatiseringen av sjukvården högsta prioritet. Fredrik Reinfeldts löften från valrörelsen om en sammanhållen sjukvård visar sig vara tomma ord.
I framtiden tycks inriktningen mer vara att den med en hygglig plånbok ska kunna gå före dem som har sämre förutsättningar. Ett led i det systemskifte som blivit så tydligt på alla välfärdsområden under det dryga två år som högeralliansen haft makten.
Hittills har regeringsalliansens sjukvårdspolitik å ena sidan handlat om att tala om kontinuitet utåt och å andra sidan jobba som små bävrar för att konkurrensutsätta svensk sjukvård.
För att komma till rätta med dagens problemen inom sjukvården krävs mer personal med god grundutbildning och med en lön som premierar det stora ansvaret. I dag sliter många hårt inom sjukvården. De anställda själva uppmärksammar ständigt ansvariga politiker på det faktum att antalet händer och fötter inte räcker till. När denna sanning förs uppåt i sjukvårdshierarkin tycks den alltför ofta bagatelliseras.
Vi måste självfallet ha en så effektiv sjukvård som möjligt, men ambitionen måste därutöver vara att ge alla en tillgänglig och kvalitativt hög sjukvård. Och vård behöver alla någon gång. Då vill vi att den ska fungera.
Socialminister Göran Hägglund ligger i som en bäver för att privatisera primärsjukvården. Nästa steg blir väl sjukhusen.