På ledarsidorna i Norrbottens-Kuriren och i Dagens Nyheter kunde man igår läsa upprörda ledare om hur Sverigedemokrater diskrimineras av fackliga organisationer genom att de förvägras inneha förtroendeuppdrag inom organisationerna. Detta efter en granskning som Dagens Nyheter gjort kring fackförbundens inställning till att ha Sverigedemokrater som förtroendevalda inom sina organisationer.
DN:s granskning visar att tolv av fjorton LO-förbund, sex av fjorton TCO-förbund och fem av tjugotvå SACO-förbund säger nej till att ha sverigedemokrater som förtroendevalda medan ett av LO-förbunden, sju av TCO-förbunden och åtta av SACO-förbunden säger ja.
Övriga har inte svarat eller inte tagit ställning till frågeställningen.
I ”SD och LO: Facken agerar som åsiktspoliser” går Susanna Birgersson till attack mot de förbund som säger nej. Hon skriver med anledning av ett uttalande som Transports ordförande gjort följande: ”Om alla människors lika värde är så fantastiskt viktigt för Transport, då borde man väl stå upp för alla människors rätt till fackligt stöd. Är inte det en viktig beståndsdel i begreppet ”fackliga rättigheter?" Man skulle ju också kunna tycka att det är ett demokratiskt problem att medlemmarna inte har rätt att välja vilka företrädare de vill till fackliga poster. För demokrati, det är väl också en bärande del i fackförbundens värdegrund? Allt detta får stryka på foten när Transport ska markera mot medlemmar med misshaglig partitillhörighet.”
Vad hade då Lars Lindgren, ordförande för Transport sagt om grunden till att de säger nej till SD-are som förtroendevalda? Jo, följande: ”SD:s politik strider helt mot våra stadgar om alla människors lika värde.”
På Norrbottens-Kurirens ledarsida går Gary Bergqvist ett steg längre i ”Odemokratiska fackförbund”. Han skriver nämligen: ”Detta är helt enkelt ett politiskt beslut som strider mot grundläggande demokratiska principer om mötes-, förenings- och yttrandefrihet. Det är oroande när en högt uppsatt fackföreningsledare anser att det var ett lätt ställningstagande att vägra acceptera att medlemmarna inte får företrädas av vem de vill”. Detta apropå ett uttalande från Polisförbundets 1:e vice ordförande Lars Bergman där han säger att det var ett lätt ställningstagande att säga nej till Sverigedemokrater som förtroendevalda.
Men nog finns det väl ändå några ordentliga feltänk i resonemangen hos Bergqvist och Birgersson. För det första så handlar inte detta om själva medlemskapet i facket. Det förbunden faktiskt säger nej till är att Sverigedemokrater ska få företräda förbunden som förtroendevalda. Det är en milsvid skillnad mellan det och att vägra SD-are medlemskap. Hade det varit frågan om det senare hade det funnits fog för upprördheten. Nu är frågan i stället om man kan ha en förtroendevald som inte företräder organisationens värderingar. Speciellt Gary Bergqvist verkar tycka att det är en mänsklig rättighet att få bli vald till förtroendevald i en medlemsorganisation.
Man kan undra om Bergqvist också skulle plädera för att en sverigedemokrat har rätt att bli förtroendevald inom Moderaterna. Tror knappast det. Men man kan väl misstänka att det för Bergqvist är en helt annan fråga som inte har med detta att göra. När det gäller föreningsfriheten så handlar den de facto om att staten inte ska få avgöra vilka organisationer och sammanslutningar som ska finnas i ett samhälle. Den säger ingenting om att föreningar ska vara skyldiga att acceptera vem som helst som medlem.
Nu handlar detta inte på något sätt om att SD-are inte får bli medlemmar i facket och inte heller om att förbunden ska vägra att företräda medlemmar med SD-sympatier när de behöver fackets stöd. Det är bara frågan om själva förtroendemannaskapet som berörs. Det är säkert både Bergqvist och Birgersson fullt medvetna om, men de vet också att de går miste om den politiska sprängkraften i frågan om de koncentrerar sig på detta.