-Jag sa till läkaren att jag läste att min sömnmedicin är narkotikaklassad och att det står att den inte lämplig för folk i min ålder men han sa att det inte var något att tänka på.
- Hur länge har du tagit medicinen?
- Nästan varje dag i snart två år.
Den återgivna konversationen snappade jag upp när jag satt med kölapp i hand på ett apotek för några månader sedan. Jag kan inte bedöma om den äldre mannen i fråga fick sin medicin på fel grunder eller inte. Men jag kom ändå att tänka på samtalet efter att ha tagit del av PT:s artikelserie om övermedicinering av äldre i Piteå. En liknande situation uppdagades i Arjeplog när Nordnytt granskade stafettläkarsystemet i Norrbotten. En äldre kvinna hade blivit förskriven dubbla doser av bland annat benzodiazepinen Stesolid vilket till slut ledde till att hon blev akut sjuk. Övermedicinering är ett känsligt ämne eftersom förskrivning av vissa läkemedel kräver, eller borde kräva, sådan specialistkompetens och omdöme som den förskrivande läkaren i vissa fall saknar.
De allra flesta läkare är skickliga, välmenande och har för ambition att göra gott. Vården av människokroppen är en komplicerad vetenskap, och läkare kan trots sina goda avsikter begå misstag. Skador kan också uppstå till följd av en behandling som vid tillfället är livsnödvändig. Men vad som uppdagats på sistone syns vara så flagrant att det snarare är att beteckna som allvarliga försummelser av de plikter som åligger en läkare.
Vården är ett viktigt ämne att diskutera. Det handlar om människors liv och hälsa. Klyftorna har på sistone ökat och rika patienter har de senaste åren fått möjlighet att via privata försäkringar och avgifter köpa sig företräde i vårdköerna. Det råder resursbrist inom vården och det är ofta den grupp patienter som är svagast som hamnar i kläm. Det faktum att många inte får en vård de behöver i tid leder i slutändan till stora kostnader för samhället i form av hög vårdkonsumtion, sjukbidrag och sjukpensionering. Ofta kanske helt i onödan. Övermedicinering likaså.
Det är lättare och på kort sikt billigare att skriva ut piller än att göra ett mer omfattande åtagande för att hjälpa patienten till god hälsa. Många får exempelvis inte tillgång till den terapi de behöver. Samtidigt kan den som har en privat sjukvårdsförsäkring eller gott om pengar ta tag i sina hälsoproblem snabbt. Ohälsan har blivit en allt tydligare klassmarkör.
När förtroendet för sjukvården urholkas får det förödande konsekvenser. Människor avstår från att vaccinera sig, kanske vägrar ta sin medicin trots att de verkligen behöver den. Kvacksalvare inom alternativmedicinen, som inte har annat att erbjuda än ett stort hål i plånboken, kan livnära sig på sjuka människors desperation.
I Hälso - och sjukvårdslagen (1982:763) 2 § finns följande princip uppsatt för den svenska vården: "Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och vård på lika villkor för hela befolkningen. Vården skall ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Den som har det största behovet av hälso - och sjukvård skall ges företräde till vården."
Detta är kanske den enskilt viktigaste paragrafen i hela lagstiftningen på området. Men hur är denna princip förenlig med övermedicinering till följd av slapphet och försummelse? Hur är denna princip förenlig med att människor får gå i år utan diagnoser på kroniska smärttillstånd? Men framförallt; hur kan man argumentera för att denna princip efterlevs i tider när klyftorna utökas genom snedvridna vårdvalssystem och möjligheter för rika att köpa sig företräde till god vård? Det tål att tänka på.