De ekonomiska krisåren under 1990-talet och det tidiga 2000-talet innebar stora påfrestningar på vården. Personalen krymptes till miniminivåer och arbetsbördan ökade enormt. Antalet händer och fötter räckte helt enkelt inte till, speciellt med tanke på hur vårdtyngden förändrats i takt med att befolkningen lever längre och den medicintekniska utvecklingen gjort att allt fler ingrepp kan göras och allt fler människor därigenom får fler levnadsår än de skulle ha kunnat få innan.
Landstingen har fortsatt att spara och spara. Trots detta klarar inte många landsting av att hålla sin ekonomi i balans. Någonstans finns det ett kardinalfel i systemet när resurser och behov inte kan matchas mot varandra.
Samtidigt som det blir alltmer slitigt att jobba inom vården och statusen därigenom sjunker blir personalbehoven allt större. Vi står inför stora pensionsavgångar i en tid när arbetskraftsutbudet i vårt samhälle ser ut att sjunka. Det här gör att återrekrytering till de jobb som blir lediga inom vården kommer att bli svår. För vem söker sig till yrken där människor känner stor frustration över att de jobbar häcken av sig utan att för den skull kunna känna att de räcker till. Kraven på dem är orealistiska. Många känner sig utbrända efter många års slit. Ett slit som dessutom inte betalar sig särskilt bra om man tittar i lönekuvertet. Inte heller röner de särskilt stor positiv uppskattning från arbetsgivarhåll heller. Detta blir en ond spiral som gräver sig allt djupare ner i missnöjesträsket.
Effekterna av detta märks först ute i primärvården och akutsjukvården. På de orter där det finns ett sjukhus får akutmottagningarna där ta smällen när medborgarnas missnöje med vården i första ledet inte längre uppfyller medborgarnas kvalitetskrav. Men på de orter där det endast finns vårdcentraler kan medborgarna inte ens göra detta val. I slutändan leder även detta till en ökad belastning i andra änden av vårdkedjan då diagnosticering och tidigare och enklare behandling kanske omöjliggörs på grund av väntetider och kvalitetsmissar i det primära skedet.
För att komma till rätta med detta så att vården får en chans att uppfylla sitt uppdrag, och att de vårdanställda kan återfå tillfredsställelsen i sitt jobb och kunna känna att man har förutsättningar att klara av sitt uppdrag måste genomgripande förändringar till.
Det första och mest grundläggande är att statusen för yrket måste stärkas. Här är löneläget en viktig faktor. Att arbeta inom vården måste helt enkelt uppvärderas. De vårdanställda måste också kunna känna att de har inflytande på sin arbetsplats och har möjlighet att kunna påverka den egna arbetssituationen. Så är det inte i dag. De anställda känner att deras inflytande har minskat drastiskt under de senaste två decennierna. Detta är en avgörande arbetsmiljöfråga.
Kommer man inte till rätta med dessa problem så kommer det bli kämpigt att klara av den framtida personalförsörjningen. Ska vården ha en chans att klara hem det uppdrag som de givits av det svenska folket måste ges förutsättningar för detta. Nedskärningar måste vändas i satsningar. Antalet händer och fötter måste öka, inte minskas ytterligare. Ansvaret för att klara detta ligger i händerna på våra förtroendevalda.