Att den borgerliga regeringens politik är starkt storstadsfokuserad och har en överdriven tilltro till att marknaden ska lösa samhällsproblem, gör mig inte förvånad. Det ingår i den borgerliga politikens ideologi. Resultatet av den politiken är att Sverige mer och mer dras isär och den regionala obalansen förstärks.
För oss som bor i Pite älvdal och särskilt för oss som bor i någon av glesbygdskommunerna är det uppenbart att marknaden inte klarar av att tillgodose alla behov. Vi är helt enkelt för få och utgör därmed ingen stor attraktionskraft för marknaden. Ett exempel är telekommunikation, där vi brottas med stora problem med mobiltelefonitäckningen och tillgången till snabbt bredband.
Ny teknik ska lösa framtidens behov och Telia Sonera har startat avvecklingen av fast telefoni i de områden som inte betraktas som lönsamma. Det hade väl varit gott nog, om den nya tekniken verkligen underlättade för kommunikation i glesbygden. För vid det här laget, borde det vara välkänt att de alternativ som Telia Sonera har erbjudit i samband med uppsägningarna av abonnemangen inte fungerar tillfredställande. Artikel efter artikel här i Piteå-Tidningen vittnar om människor förtvivlan och frustration över bristerna när det gäller kommunikationer och möjligheten att ringa med sin mobiltelefon.
Den första riksdagsmotion som jag skrev handlade just om mobiltelefonitäckningen i glesbygd, men tyvärr så är frågan fortfarande långt från sin lösning. Strategin och de politiska idéerna om att hela landet ska leva och regionalpolitikens betydelse för detsamma, känns väga lätt när de fyra borgerliga partierna ska förhandla om statsbudgeten.
Småföretagare, enskilda människor men även Post- och telestyrelsen har konstaterat att de nya tjänsterna för telekommunikation inte uppfyller lagens krav på god funktion och säkerhet. Äldre med behov av stöd drabbas när kommunernas hemtjänst tillhandahåller trygghetslarm anpassade till det nuvarande telenätet. Det är knappast rimligt att kommunerna ska bekosta flera olika system för trygghetslarm.
Den bristfälliga infrastrukturen, och den borgerliga regeringens njugga inställning till offentliga investeringar, hotar sysselsättning och välfärd i vår del av landet. Skattesänkningar har hela tiden varit viktigare än att investera för framtidens behov. Många fina ord sägs från statsminister Fredrik Reinfeldt om att "värna välfärdens kärna", men verkligheten ute i de små glesbygdskommunerna handlar mera om att inte tvingas krossa kommunal verksamhet. Fredrik Reinfeldt, det är den kommunala verksamheten som är välfärden!
När det ekonomiska läget förbättras, borde det vara läge att satsa mer resurser till välfärden ute i kommuner och landsting och till infrastruktursatsningar. Försäkra sig om att det till exempel blir fler lärare i skolan, att det går att ringa i mobiltelefonen och att snöskottningen och sandningen av gator kan genomföras.
Där vi bor finns välfärden, den är en del av vår livsmiljö. Våra liv borde väl också vara värda någonting i din värld, Fredrik Reinfeldt. För även om vi är få och lever glest så har vi också rätt till välfärd!