En vanlig kritik mot kvotering är att det skulle gynna vissa människor på grund av en medfödd egenskap. Mycket riktigt, argumentet dök upp som ett brev på liberala Göteborg-Postens ledarsida i söndags, efter att kvotering enligt en ny studie visar sig vara verkningsfull. Både för enskilda kvinnor och för effektiviteten. Studien är gjord av två forskare på universitetet i Innsbruck, varav en av dem, Matthias Sutter, är gästprofessor vid Handelshögskolan i Göteborg.
I dag har vi ett meritokratiskt befordringssystem som sägs vara lika för alla. I praktiken missgynnar det kvinnor - och en massa andra människor - på grund av olika egenskaper. Detta, som är det verkliga problemet, diskuteras alltför sällan.
Kvotering är en beprövad metod. Det finns fiskekvoter till exempel. Utsläppskvoter, handelskvoter, elkvoter, jaktkvoter och själva vårt statsskick är ett enda stort kvotsystem. Jag tror inte det är den perfekta lösningen på alla problem - men kanske på några.
En annan farhåga kvoteringskritiker har är att människor skulle delas in i fack och att de därför inte skulle bedömas individuellt utan kollektivt. Tyvärr är det ju redan så att folk är indelade i fack - det är bland annat det som gör att kvinnor sorteras ut, liksom personer med annan etnisk tillhörighet än svensk, liksom personer med icke-heterosexuell läggning, liksom personer med funktionsnedsättning, liksom både unga och gamla. Det finns en kompakt forskning som visar denna så kallade strukturella diskriminering av olika grupper, eller "fack". Det finns också en politisk samsyn om att diskriminering inte ska få förekomma i Sverige. Ändå pågår det hela tiden.
Också jag oroar mig för kollektivismen men inte den som innebär att missgynnade grupper ges bättre förutsättningar och rättvis behandling på bland annat arbetsmarknaden. Jag är mer orolig för den homogena vita manliga heterosexuella medelålders medelklassgruppen utan funktionsnedsättningar. En grupp som gärna pläderar för likabehandling i princip men som inte alls är intresserade av att pröva något som eventuellt skulle förändra ett stelnat system.
Problemet med dagens system är att kvinnor inte blir bedömda som individer utan avfärdas på grund av kön. Män, däremot ses sällan som könsvarelser, utan som individer. Det är normens privilegium att slippa bli sedd som något annat än en fristående människa utan grupptillhörighet.
Kvotering och kompetens är ingen motsättning; har man exempelvis könskvotering utifrån två kön konkurrerar endast män inom kvoten män och kvinnor inom kvoten kvinnor. Inte heller när det gäller en annan metod för könsbalansering, positiv särbehandling, är kön en avgörande komponent. När två likvärdiga kandidater till en position finns väljer man den av underrepresenterat kön. Hur svårt och farligt kan det vara?
Regeringen, som genomfört en mängd åtgärder som i grunden ändrat samhället, vill inte utmana det privata näringslivet med krav som kan främja mångfald. På annat sätt kan det inte tolkas - könskvotering exempelvis är en mycket mindre omfattande exercis än utförsäljningen av apoteken, eller privatiseringen av det offentliga.
Många män i ledande ställning har uttalat att de är feminister. Det börjar nästan likna en parodi på AA-möten: Hej, jag heter Anders och är feminist. Och jag heter Stefan, jag är också feminist.