I onsdags kunde ni här på ledarsidan läsa om den debatt som rasar inom den centerpartistiska rörelsen kring det förslag tillnytt idéprogram som en arbetsgrupp tagit fram. En diskussion som till största del handlar om vilka grundläggande värderingar som ska genomsyra partiets politik. Inriktningen på denna debatt måste ses som ett uttryck för den vilsenhet som många av de centerpartistiska medlemmarna känner. Oavsett hur mycket splittring som kommer upp i dagen har debatten kring förslaget till idéprogram haft det goda med sig för Centerpartiet att den väckt liv i en tämligen djupt sovande partiorganisation och fått medlemmarna att vakna upp och slåss för sina värderingar.
Parallellt med den centerpartistiska processen att ta fram ett nytt idéprogram pågår samma process inom det socialdemokratiska partiet för att ta fram ett nytt partiprogram som ska fastställas på kongressen i april. Men kring den socialdemokratiska processen är det mycket tyst, rent av alldeles för tyst. Beror detta på att öppenheten kring den socialdemokratiska processen är mindre än kring den centerpartistiska. Från centerhåll vill man gärna framställa det så. Men den socialdemokratiska processen är lika öppen som Centerns. Programkommissionens förslag föregicks av flera rådslagsomgångar, och förslaget har nu också varit ute på remiss. Men någon livlig debatt kring förslaget pågår inte på särskilt många håll i landet.
I den bästa av världar skulle man kunna tolka detta som att den socialdemokratiska programkommissionen träffat betydligt mer rätt vad gäller överenstämmelsen med medlemmarna vad gäller den ideologiska grundsynen än vad de centerpartistiska kollegorna gjort, och att det därför är så tyst inom den socialdemokratiska rörelsen. Förvisso är det så att man gjort det. Det finns en djupt förankrad syn inom socialdemokratin kring vad som är grunden för vår politik. Detta gör att antalet konfliktytor minimeras. Det är i sig en styrka för det socialdemokratiska partiet. Samtidigt lider förslaget till partiprogram en brist på skärpa och framtidsvisioner som utmanar tankarna hos partimedlemmarna. Därmed manar inte partiprogrammet till debatt, diskussion och kamp för de egna åsikterna.
Men det är bara en sida av myntet. Den andra sidan av myntet är den brist på engagemang och politisk glöd som präglar den socialdemokratiska partiorganisationen. Det saknas helt enkelt den passion och det jävlaranamma inom grundorganisationerna som nu vaknat till liv hos Centerpartiet. Kanske är det så att Socialdemokraterna skulle ha behövt en liknande vitamininjektion för att få igång debatten inom rörelsen. Att mindre än hälften av partidistrikten och endast var tionde arbetarekommun svarat på en remiss kring ett nytt partiprogram är en varningsklocka utan dess like. Är man jättenöjd med förslaget så kunde man väl ändå bemöda sig med att skicka in ett positivt svar där man tillstyrker förslaget. Var finns glöden kring politiken om inte den inte finns i grundorganisationerna? Var finns den levande debatten kring vår politik? Dessa frågor måste man verkligen ställa sig inom socialdemokratin.
Nu blir det i stället så att den viktigaste politiska debatten kommer att föras på partikongressen, förvisso av ombud som är direkt utsedda av partimedlemmarna. Ombud som i alltför hög grad representerar den politiska eliten inom partiet. Det är bara att titta på vilka som utsetts till kongressombud i Norrbotten och Västerbotten. Det är väldigt många heltidspolitiker och alldeles för få vanliga gräsrötter.
Men än är det inte för sent. Det är fortfarande tre månader kvar till kongressen. Än finns det tid att debattera förslaget till partiprogram. Visst vore det härligt med lite glöd och passion i den debatten. För visst är det som Arja Saijonmaa sjunger i en av sina sånger: "Så länge hjärtat slår, så länge vi förmår, ska vi stå upp för våra ideal! En kamp mot oförrätt. Vårt blod är rött och hett, och det finns hopp så länge hjärtat slår".