Avfolkningen av Norrbotten fortsätter. Norrbottens befolkning fortsätter att minska. Under år 2010 blev vi norrbottningar 410 färre till antalet. Av länets kommuner är det bara Arjeplog, Pite, Boden och Luleå som ökar sin befolkning. Och befolkningsökningarna är små för alla kommuner utom Luleå som ökar med 228 personer. Piteå ökar med 32 personer och Arjeplog ökar med 18. Det är självklart positivt, men det är långt ifrån tillräckligt inför framtiden.
Ser man i ett längre perspektiv är befolkningsutvecklingen katastrofal. Bara under de senaste två mandatperioderna har länets befolkning minskat med över 5000 personer. Endast två kommuner kan under denna period visa upp en positiv befolkningsutveckling, nämligen Luleå och Piteå. Luleå ökade under denna period med 2039 invånare, och Piteå med 361. För de övriga älvdalskommunerna är befolkningsminskningen under perioden stor, Arjeplog minskade med 130 personer, Arvidsjaur med 488 personer och Älvsbyn med 500 personer.
Intressant att notera är trendbrottet i befolkningsutvecklingen under denna period om man delar upp den i perioden före och efter välkomstbonusen. Under de första fem åren hade Arjeplog en befolkningsminskning på 202 personer, medan Arvidsjaurs befolkningsminskning landade på 266 personer. Arjeplogs befolkningsminskning motsvarade alltså 76 procent av Arvidsjaurs.
Under den period som välkomstbonusen gällt i Arjeplog har kommunen ökat sin befolkning med 72 personer medan befolkningen i Arvidsjaur fortsatt att minska med 222 personer. Hade Arjeplog följt samma trend som de föregående fem åren hade befolkningen i stället minskat med omkring 170 personer.
Oavsett om Arjeplog nu sett över de senaste tre åren kunnat öka sin befolkning, så befinner man sig i samma svåra sits som Arvidsjaur och många andra inlandskommuner befinner sig i. Med en krympande befolkning blir det allt svårare att klara de kommunala kärnuppdragen på ett tillfredsställande sätt. Med en minskande befolkning krymper skattebasen. Frågan är var gränsen går för en kommuns ekonomiska förmåga att klara av sitt uppdrag.
Men problemen är större än så. Det blir också svårare att kunna upprätthålla kompetensen inom de kommunala verksamheterna. Svårigheterna att rekrytera nyckelpersoner blir allt större i takt med att pusslandet i arbetsuppgifter för ledningspersonal blir allt större. En teknisk chef som dessutom ska hantera kulturfrågor är mer svårrekryterad än en ren teknisk chef.
Lösningen på kompetensproblemet kan stå att finna i en ökad mellankommunal samverkan. Om ett antal kommuner går samman och rekryterar till gemensamma ledningsfunktioner så kan det bli lättare att attrahera personal. Mellankommunal samverkan kommer däremot svårligen att vara lösningen på de ekonomiska problemen.
Om nuvarande befolkningsutveckling fortsätter kommer man att bli tvungen att överväga sammanslagningar av kommuner. Det finns därför en poäng i att redan nu börjar fundera över detta, så man har klarat av alla svåra diskussioner innan man ligger med huvudet i giljotinen och känner bilan falla.
Frågan är bara vilken politiker som vågar ta i denna heta potatis. Man lär inte bli populär hos sina väljare. Men politiker måste våga ta på sig ledartröjan i tider av förändring.