I söndags bänkade jag mig framför tv:n för att se höstens första partiledardebatt. Förväntningarna var högt ställda efter de senaste veckornas presentation av de olika partiernas budgetpresentationer. Skillnaderna mellan den moderatledda regeringens politik och Socialdemokraternas alternativa budget har varit uppenbar för den som varit det minsta politiskt intresserad. Vägvalet mellan att satsa på solidaritet och en samhällsmodell som bygger på gemensamt risktagande eller en samhällsmodell som bygger mer på att var och en är sin egen lyckas smed har blivit allt mer uppenbar. Än mer uppenbar har regeringen Reinfeldts liknöjdhet och regeringströtthet blivit. Det är en regeringschef utan glöd och passion som levererat "ännu" en budget.
Äntligen skulle Stefan Löfven stå där i den socialdemokratiska pulten och kunna ge besked på punkt efter punkt om den socialdemokratiska politiken och därmed kunna måla upp bilden av skillnaderna mellan ett socialdemokratiskt Sverige och ett moderat Sverige. De första penslarna har han nämligen sett till att införskaffa och färgen är åtskilliga nyanser klarare än den varit tidigare. Det som krävdes var att gå in i uppgiften med lust och glädje. Visst såg Stefan Löfven att trivas med att äntligen få visa svenskarna att det finns ett starkt och trovärdigt alternativ till Reinfeldt, Borg och de andra stödtrupperna inom alliansen, men ändå ... Lyckades han uppbåda glöden och passionen för det socialdemokratiska samhällsbygget? Nja ... Det kan man väl inte direkt påstå.
Men å andra sidan var det inte mycket av glöd och passion i söndagens partiledardebatt överhuvudtaget. Jag vet inte om jag var särskilt motståndskraftig mot det energifält som borde ha funnits i studion, men jag kände inte minsta kittling när jag såg debatten. Ska jag vara riktigt ärlig så var debatten ett rent sömnpiller. Flera gånger var jag till och med på väg att somna.
Om Stefan Löfven var blek i debatten så var detta enbart en västanfläkt jämfört med de flesta andra. Fredrik Reinfeldt kändes nästan frånvarande under stora delar av debatten. Man kan ju undra om han mentalt har börjat kittlas av talet om att han skulle kunna vara aktuell som efterträdare till Barroso som EU-kommissionens ordförande. Avsaknaden av glöd och passion var än mer påtaglig hos honom.
Jonas Sjöstedt, som brukar vara en passionerad och driven debattör, hade uppenbarligen fått körorder från sitt stall som gick ut på att minska ner på glöden och passionen. Tyvärr, måste jag säga. Han har tidigare varit en hel del av behållningen i de annars så svala tillställningar som partiledardebatter i svensk tv brukar vara. Men oavsett om Sjöstedt håller igen eller inte så är han en lysande retoriker och debattör. Och det står verkligen ut.
Den som ändå lyckades leverera någon form av glöd och passion för det samhälle man vill skapa var Miljöpartiets Åsa Romson. Man kände verkligen att det finns en djupt liggande passion för att förändra världen bakom hennes ord. Sedan må man ibland tycka att konkreta förslag kan vara både flummiga och konstiga. Men de levereras med en övertygelse om att det är rätt väg att gå.
För ett par veckor sedan såg jag Palme-dokumentären på bio. Jag slogs verkligen av hur annorlunda det politikiska klimatet var på den tiden. Palme var liksom själva personifieringen av glöden och passionen i politiken. Just den glöden och passionen saknar jag verkligen. Förhoppningsvis kommer den att vakna när vi närmar oss nästa val. För hur ska vi orka med en valrörelse om glöden och passionen inte finns där?