Mamma, varför dog pappa? Min sjuåring ställer frågan när vi sitter i bilen på väg hem i höstmörkret. Frågan kommer så plötsligt men är ändå väntad.
I januari är det fem år sedan han dog. Fem år sedan han valde att avsluta sitt liv. Hur berättar jag för min dotter att hennes pappa valde bort livet? Finns det något bra sätt att berätta det på? När frågorna fortsätter är de många och jag svarar rakt och ärligt. På något sätt känns det ändå lättsamt att prata om det. Det är som att hon förstår mer än jag. Men det river i mig, mitt hjärta slår hårt och mina ögon vattnas under tiden jag tar orden i min mun. Hon tittar på mig med sina kloka ögon och säger: Mamma, du får vara ledsen, det blir jag med.
Det har gått en längre tid sedan jag besökte jag den plats han vilar på. Det var en vacker sommardag. Det var den dagen då vårt sista kapitels sista ord skrevs. Den var den dagen då jag stängde vår bok.
”En känsla av frihet spred sig i kroppen när jag klev in genom grinden på kyrkogården, upp på grusgången. Solen lyste, himlen var klarblå, fåglarna kvittrade och det var en av de vackraste dagarna på länge. Björn var med mig, som alltid. Han väntade på parkeringen då jag sa att jag ville göra det själv. Han förstod, som alltid. Jag sneglade mot vänster och precis som det hade beskrivits för mig såg jag där ett skepp gjort av trä ståendes på en liten kulle. Jag gick närmare, hörde vattnet i en bäck som porlade förbi skeppet. Jag förstod att detta var platsen. Jag tittade mig omkring och sedan såg jag stenen med ditt namn på. Det högg till inom mig, bara för några sekunder och tårar rann nerför mina kinder för första gången på väldigt länge.
Jag ställde mig på knä framför dig och pratade med dig en stund. Det kändes skönt att få den stunden ensamma. Jag ville bara berätta att det är bra nu, att det är en vacker plats du får vila på och att jag hoppas du har det bättre nu. Långt bort från alla lögner, svek och smärta, på en plats där du kunde bli fri och få känna kärlek. Riktig kärlek, såsom den kärlek som du utstrålade första gången du höll i din dotter. Stolthet och glädje över att du kunnat vara med och skapat något så otroligt vackert. Dina ögon glittrade den kvällen. Platsen var perfekt. Jag la lite handplockade blommor bredvid korset, strök på marken intill det och sa tyst till dig: Sov gott! Jag reste mig och gick tillbaka samma väg och en känsla av lättnad kom över mig. Jag var fri.”
Den dagen förlät jag honom för allt han någonsin gjort mot mig. ”Förlåtelse ändrar inte det förgångna, men förstorar framtiden.”
Kanske har jag inte alla svar att ge henne när frågorna kommer. Det kommer att komma stunder i livet då jag önskar jag hade det. Men då sluter jag ögonen och tänker på platsen han är på nu, och känner att de svar som jag ger, är de svar som ger mig frid och det enda jag vill ge henne är sanningen.
Hon tittar på mig med sina stora blå ögon och frågar: Men mamma, var är han nu då? Jag kramar henne, håller henne i handen och svarar: Nu bor han här inne, i ditt hjärta!