Mattias Hagberg är en författare som inte flörtar med sina läsare. I veckan kom hans debutroman Rekviem för en vanskapt ut. Hans förra bok, i essästil, heter Herredjuret. Den beskrev jag som en uppgörelse med människans maktambitioner i PT i januari 2011. Rekviem för en vanskapt har delvis samma tema men är framförallt en berättelse om hur förödande idén om det normala var, och är.
Den utspelar sig geografiskt delvis i Västerbotten då den handlar om en samisk kvinna, Stor-Stina, som inte slutade växa. Av det skälet visades hon upp som jätte, tillsammans med andra så kallade missfoster, på varietéteatrar i Sverige och Europa - freak shows. De kan väl ses som en motsvarighet till vår tids reality-tv - och kanske säger mest om oss som tittar, då som nu.
Jag - som har en tung tillvänjning på reality-tv:s dramaturgi just nu - hade till en början svårt att läsa Hagbergs roman. Rekviem betyder dödsmässa, sorgemässa, och han har byggt upp romanen som en sorgesång för Stor-Stina i stället för med traditionell kapitelindelning. Men när den tröskeln passerats blir formen intressant också för att den i vidare mening blir en sorgesång över vår samhällsutveckling. Stor-Stina fascinerade vetenskapsmän som var besatta av att fånga det påstått normala, genomsnittliga, genom att dissekera det som ansågs vara abnormt.
Romanen om Stor-Stinas liv och död gestaltar en framväxande människo- och samhällssyn. Föreställningen om det normala har blivit så självklar att det lätt glöms bort att den är en skapelse, precis som det påstått avvikande. Man kan se denna normalitetssträvan som en överideologi, en struktur som genomsyrar samhällets olika nivåer.
Idén om normalitet har rötter i matematik, statistik, medicin och naturvetenskap men fick spridning inom samhällsvetenskapen under industrialiseringen. Befolkningsstatistik kom att bli ett viktigt redskap för samhällsplaneringen i nationalstaten. Så småningom kunde man definiera genomsnitt, normalfördelning och avvikelser, också i befolkningen och beträffande människokroppen.
En idealisk medborgare, en medelmänniska, fick utgöra en sorts standard för vad som var önskvärt. För denna prototypindivid har samhället byggts. Ofta beskrivs denna som en vit heterosexuell man i medelåldern med full funktionalitet, god utbildning, bra inkomst och hög social status. Då, på 1800-talet, blev de som ansågs avvikande utstötta eller hamnade, liksom Stor-Stina, på en missfostercirkus. I dag kämpar vi fortfarande för mänskliga rättigheter och mot fördomar, utestängning, mobbning.
Mätandet och en övertro på rationalitet utgjorde grogrunden för elitism och rashygien - eugenik - i början av 1900-talet. I Sverige var tvångssteriliseringar ett exempel på aktiv rashygienisk politik med syfte att kontrollera det asociala och förebygga "degeneration av folkstammen". Efter förintelsen minskade det vetenskapliga och politiska intresset för eugenik samtidigt som den hade blivit - och i viss mån fortfarande är - betydelsefull för allmänhetens människosyn.
Rekviem för en vanskapt beskrivs av förlaget som idéroman och skräckroman men jag betraktar den också som en politisk roman, i bemärkelsen ideologikritisk. Det är samhället - inte Stor-Stina - som är vanställt.