Det svenska välfärdssamhället befinner sig mitt uppe i ett gigantiskt systemskifte, även om de som driver på förnekar att så är fallet. Sedan valet 2006 har skattesänkningar på dryga 120 miljarder kronor genomförts. Skatteintäkter som inte längre kan användas för omfördelningspolitiska åtgärder. Det är självklart att detta får effekter på hur politik kan bedrivas. Det är också hela poängen med skattesänkningarna. Politikens möjligheter att agera ska beskäras och minskas. Det är ideologin som ligger bakom den moderatledda alliansens skattesänkarpolitik.
Motivet bakom högerns vilja att beskära det offentligas möjligheter att verka i utjämnande syfte är naturligtvis att individens enskilda frihet ska gynnas. Den som på egen hand lyckas med att vara sin egen lyckas smed ska inte behöva avstå mer än absolut nödvändigt för att samhället ska hållas samman. Detta behöver inte betyda att man förespråkar en ren nattväktarstat som endast har till syfte att värna samhällets överlevnad och säkerhet utan att ta något större ansvar för medborgarnas väl och ve, men ändå ett samhälle som tar avsevärt mindre ansvar för den gemensamma välfärden än vad det svenska samhället traditionellt sett gjort.
Den bild av det svenska välfärdssamhället som högern målat upp har varit bilden av ett samhälle där mänskliga relationer i stort sett kommit att förstatligas och att individen passiviserats genom beroende av den omsorg som den starka staten omhuldat dem med. Detta har i sin tur skapat ett samhälle där vi kunnat lita på statens hjälpande hand i stället för att hjälpa varandra på det privata planet. Detta var också den tes som statsminister Fredrik Reinfeldt som ung och frispråkig drev i sin bok "Det sovande folket". Idag har han bäddat in budskapet i bomull så att det ska vara lättare för svensken att ta till sig och acceptera. Men den skattesänkarpolitik som han genomför är ändå ett led i den uppvakningsterapi som han förordade i sin bok.
Det systemskifte som nu pågår riskerar att rasera hela den svenska samhällsmodell som hittills varit så framgångsrik. Docent Mikael Rostila publicerade den nionde mars debattartikeln "Bättre sociala relationer i socialdemokratiska samhällen" i Svenska Dagbladet där han bland annat skriver: "solidaritet genom skattesystemet inom ramen för ett välfärdssamhälle av svenskt snitt leder till mer umgänge, högre tillit och bättre hälsa hos befolkningen. Och ju större tillit och desto bättre sociala relationer hos befolkningen, desto bättre folkhälsa visar resultaten. När samhället griper in och hjälper de arbetslösa och de gamla, de fattiga och de sjuka - då minskar ju belastningen på dessa människors privata nätverk. De behöver inte be om hjälp och kan umgås med släktingar och vänner under positiva former, utan att behöva känna sig underlägsna och beroende. Det finns dock vissa farhågor. Deltagandet i organisationer och föreningar har minskat under de senaste 20 åren samtidigt som välfärden försvagats."
Systemskiftet från hög grad av gemensamt ansvarstagande för välfärdssystemen till ett samhälle där ansvaret individualiseras riskerar alltså att minska vår solidaritet och vårt samhälleliga engagemang. Stora orättvisor, ekonomisk ojämlikhet och försvagad tilltro till staten är en grogrund för mörk människosyn och misstro mot medmänniskor. En god grogrund för syndabockstänkande, korruption och "sköt dig själv och skit i andra"-mentalitet.
Detta ligger långt ifrån vad som hittills kännetecknat vårt svenska samhälle. Är det verkligen ett sådant samhälle vi vill skapa? Det är frågan som vi måste ställa oss när vi erbjuds ytterligare skattesänkningar i utbyte mot en allt svagare gemensam välfärd. Visst är väl vår svenska välfärdsmodell mer värd än några hundralappar extra i den egna plånboken?