När alliansregeringen tillträdde var en uttalad ambition att sänka skattetrycket i Sverige. Vis av de lärdomar han gjort av sin föregångare Bo Lundgrens misstag valde Fredrik Reinfeldt att inte tala så vitt och brett om det systemskifte han ville genomföra med lägre skatter och ett långt mindre gemensamt åtagande för välfärden. När Bo Lundgren talade om skattesänkningar på hundra miljarder kronor fick svenska folket kalla fötter och vände honom ryggen. När Fredrik Reinfeldt talade om sänkta skatter i kombination med ansvarstagande för välfärden gick budskapet att sälja in. Att Reinfeldt nu i efterhand genomfört betydligt större skattesänkningar än vad Bo Lundgren talade om är ett faktum. Det är också uppenbart vilka effekter dessa skattesänkningar fått.
Vi befinner oss i en djup ekonomisk kris med massarbetslöshet. En av de mer verksamma stimulansåtgärderna i svensk ekonomi är att ge kommuner och landsting ökade statsbidrag så att de kan undvika personalminskningar när ekonomin försämras, och i bästa fall också kunna nyanställa personal.
Tack vare att den moderatledda regeringen gjort stor sak av att de kan hålla den svenska ekonomin i balans samtidigt som de valt att prioritera skattesänkningar har manöverutrymmet beskurits. Höjda statsbidrag till kommunerna och landstingen har lyst med sin frånvaro. Inte heller verkar regeringen ha någon vilja att lägga om den ekonomiska politiken och stimulera den inhemska frågan i någon nämnvärd utsträckning.
Alliansens möte i Maramö verkar inte heller utmynna i någon kursändring vad gäller hanteringen av den ekonomiska krisen. I stället verkar det närmast som att positionerna inom regeringen är än mer låsta än tidigare. Valet närmar sig med stormsteg, och varje parti vill få sin del av kakan inför detta val.
Moderaterna förespråkar ett femte steg i jobbskatteavdraget så fort som ekonomin tillåter. Detta skulle minska inkomstflödet till statskassan med femton miljarder kronor årligen. Att öka på utgifterna genom att sprida manna över kommunerna och landstingen är därför inte särskilt intressant ur moderat horisont. Folkpartiet verkar mer vara ute efter att få bort värnskatten på fem procent för de med goda inkomster, vilket skulle dränera statskassan på fem miljarder kronor per år. Centerpartiet förefaller välja sänkta arbetsgivaravgifter före satsningar på kommuner och landsting medan Kristdemokraternas förstaplacering på önskelistan upptas av sänkta skatter för pensionärerna.
Den fråga som man hoppas ska få ett svar på vid den socialdemokratiska partikongressen i april i år. Valet borde vara ytterst enkelt. Välfärden måste nämligen gå före ytterligare skattesänkningar. Frågan är bara om det räcker för att säkra den gemensamma välfärden, eller om man också måste våga ta i frågan om att höja skatten till viss del.
Den forskning som Stefan Svallfors bedriver vid Umeå Universitet visar att svenska folket är beredda att acceptera högre skatter om man med säkerhet vet att pengarna används för att säkerställa en högre kvalitet i välfärden. Det är värt att hålla i minnet för den socialdemokratiska kongressen när den nu ska peka ut vägen för de närmsta fyra åren.