Vågar vi göra vad som krävs?

”Av var och en efter förmåga och åt var och en efter behov”

Du som är socialdemokrat känner säkerligen igen orden, och bär också på känslan av hur viktiga dessa är för dig som socialdemokrat. För dig som står utanför socialdemokratin känns orden kanske utnötta och kanske till och med som innehållslösa floskler. Näst intill ett mantra som pliktskyldigast upprepas eftersom det ska göras. Det kan man kanske förstå eftersom orden inte får det genomslag de borde, och att det därför inte ser ut som om de är den bas för politiken som vi säger att de är.

Men för mig påverkar dessa ord i högt grad hur jag ser på tillvaron och min syn på hur jag tycker att samhället ska formas. Orden är för mig inga tomma floskler utan en politisk vattudelare av gigantiska mått. Men, och detta är ett ytterst viktigt men, jag kan inte med bästa vilja i världen säga att jag tycker att orden genomsyrar den socialdemokratiska politiken i realiteten. Att samhället under åtta års tid formats utifrån principer som går stick i stäv med hur jag vill se vårt samhälle byggas är en sak. Det är alliansens fel. De har en annan politisk ideologi och ett annat sätt att se på hur samhället ska organiseras, och det präglar dagens politiska inriktning.

Men att Socialdemokraterna hukar i vassen och har kommit att sväva på målet om vilka konsekvenser som våra ideologiska ställningstaganden ska få är ytterst oroväckande. Trots att konfliktlinjerna borde vara väldigt tydliga utifrån det systemskifte som nu pågår så klagar allt fler på att skillnaderna mellan Socialdemokraterna och alliansen är på väg att bli knappt märkbara.

Ta bara skolan som ett exempel. Detta är ett område där de ideologiska skillnaderna borde vara som tydligast då S och alliansen egentligen står ljusår ifrån varandra. Men just nu handlar striden om skolan i huvudsak om ytterst marginella frågor som när betyg ska ges etc. Skulle socialdemokratin våga löpa linan ut och formulera en skolpolitik som verkligen fullt ut skulle bygga på idén om att var och en ska bidra efter förmåga och att var och en ska få efter behov skulle de ideologiska skiljelinjerna bli uppenbara för var och en av oss.

Men vågar vi socialdemokrater göra det som verkligen behövs och fördela våra gemensamma resurser utifrån faktiska behov och utifrån var resurserna behövs bäst och var de skulle göra störst nytta?

Tyvärr är jag inte övertygad om att modet verkligen finns inom vår organisation att göra det som krävs av oss. I dagens samhälle där individens och dess självupplevda behov ställs i centrum och där mantrat är att pengarna ska följa med den enskilde är det lätt att den som ska fatta beslut om hur resurserna ska fördelas är det tyvärr lätt att vi hukar och inte vågar stå emot det tryck som finns från omgivningen och därför inte vågar fördela resurserna utifrån behov.

Men lika åt alla är inte lösningen på det svenska samhällets problem. I stället för att som nu smeta ut resurserna i stort sett lika per elev i olika former av skolpenningsmodeller borde socialdemokratin i stället propagera för en resursfördelning som bygger på en tanke om att satsa på de elever som behöver mest.

Den som har problem med att klara kunskapskraven ska självklart ha långt större stödinsatser än den elev som redan idag är högpresterande och som” klarar sig själv”. Men tänk er vilket ramaskri det skulle bli om man helt frankt skulle fördela mer till den svage och mindre till den starke. Vilka rubriker det skulle generera och vilka krokodiltårar som skulle mjölkas ur de individualister som i stället förespråkar valfrihetssystem som leder till segregation.

Socialdemokratin måste våga stå upp för att lika möjligheter faktiskt kräver olika resurser. Men vågar vi göra det?