Kollektivtrafik är ett bra och miljövänligt sätt att resa, och framför allt då med tåg. Men att resa med tåg i Sverige börjar allt mer kännas som ett stort risktagande. I alla fall vintertid. De senaste månadernas tågkaos orsakade av snö och kyla har knappt hunnit lägga sig innan nu trafiken på norra stambanan i princip står stilla efter att ett godståg på väg från Vännäs till Skövde spårat ur strax norr om Bräcke.
Visserligen har snökaos och tågurspårningar inget med varandra att göra, men båda händelserna är bevis för hur sårbart det svenska tågnätet är. Orsaken till detta är i grunden att det svenska tågnätet, och tågtrafiken som kommunikationsmedel, under lång tid inte har prioriterats på det sätt som man borde ha gjort. Nedisade tåg som tidigare avisades i uppvärmda hallar ska nu i stället köras ner till södra Sverige för att isen där ska smälta bort i det mildare vädret. Visst funkar det normala vintrar, men de senaste två åren visar hur sårbart det är att blint lita på södra Sveriges milda vintrar.
Samma sak med norra stambanan som på alltför många ställen är enkelspårig. Det är att bygga in en otroligt stor sårbarhet som kanske var acceptabel och hanterbar i det Sverige som fanns förr. Men i dagens samhälle är pålitlighet i transporter av såväl gods som människor A och O.
Slutsatsen av de senaste årens erfarenheter kan bara bli en. Sårbarheten i det svenska tågnätet måste åtgärdas. Det måste bli möjligt att lita på att transporter av gods och människor fungerar tillförlitligt. Därför måste mer resurser satsas på den svenska tågtrafiken. Det leder ingen vart att diskutera skuldbördan för den situation som vi befinner oss i. Regeringar av båda färgerna har uppenbarligen gjort felaktiga prioriteringar och därmed sett till att vi hamnat där vi hamnat. Ökade anslag till järnvägsunderhåll och investeringar i utökad kapacitet på såväl befintliga spår som till nybyggnad av spår måste till.
Men problemet är uppenbarligen större än så. Det verkar som om kompetensnivån inom den svenska järnvägsbranschen sjunkit över tid. Detta problem måste också uppmärksammas och åtgärdas. Frågan är vilken roll avregleringen av den svenska tågtrafiken spelat i denna utveckling. Det är omöjligt att bedöma. Och hur det än är med den saken är det svårt att göra det gjorda ogjort.
Det svenska folket har rätt att kräva att transporter och kommunikationer fungerar. Det gäller även på tågtrafikens område. Man får därför hoppas att de svenska riksdagspolitikerna tar sitt förnuft till fånga och gör det enda möjliga och satsar offensivt på den svenska tågtrafiken.