Så stod han äntligen i talarstolen. Den lille skräddarmästaren tittade ut över salen på Hotell Stockholm, harklade sig och sa på en grötig skånska märkt av åren på kontinenten: "Vad vill socialdemokraterna?"
Ungefär så brukar man beskriva socialdemokratins ankomst till Sverige. August Palm kallar till möte och sedan är bollen i rullning. Det är givetvis en sanning med modifikation. Palm var långt ifrån den enda hantverkaren som gett sig ut på gesällvandring i Europa och det var många som förde med sig den nya tidens idéer tillbaka till fosterlandet.
Det handlade också om stora samhälleliga förändringar. Sågverk, gruvor och fabriker trängde undan det gamla bondesamhället och skapade en modern arbetarklass. En klass vars organisering låg i tiden.
Men ingen kan ta ifrån honom den centrala roll han som agitator spelade i etableringen av en organiserad och politiskt medveten arbetarrörelse.
I går var det 130 år sedan det där mötet på Hotell Stockholm i Malmö, då Palm både försökte räta ut en del missuppfattningar om den nya läran och sprida dess evangelium.
För August Palm var det självklart att människor skulle få leva som de ville. Det var det kapitalistiska samhället med dess reaktionära samhällsordning som höll människorna tillbaka. Socialdemokratin var en frihetsrörelse. Därför skulle han senare ta strid mot dem som ville förbjuda alkoholkonsumtion. Det var en privatsak om någon ville ta sig en sup.
Och han ansåg att "bildningsfrågan" var ett försök av liberala krafter att styra bort arbetarklassen från den enligt honom viktigare "magfrågan". De grundläggande politiska frågorna var mat i magen, tak över huvudet och kläder på kroppen.
Annat kunde vänta. Man skulle kunna säga att han anslöt sig till Bertolt Brechts sentens från Tolvskillingsoperan, "först brödet, sedan moralen". Det var människornas ekonomiska förhållanden som var själva basen i det politiska arbetet.
Nu var inte August Palm framför allt en tänkare utan en agitator. Och som sådan var det alltid nära till de drastiska formuleringarna.
Men det finns ändå något att hämta hos honom även för dagens socialdemokrati.
För det är uppenbart att det i dag finns en vilsenhet gällande vad socialdemokrati - den sociala demokratin - egentligen är. Ofta när man hör ledande socialdemokrater tala om solidaritet så menar de egentligen välgörenhet. Begreppet har förvanskats till att betyda "tycka synd om" och "ta hand om". Det är inte vad solidaritetsbegreppet traditionellt har inneburit. De centrala komponenterna i solidariteten är istället ömsesidighet och tillit.
När den sociala demokratin, genom arbetslöshetskassor, sjukkassor och begravningskassor, växte fram i folkrörelserna under det sena 1800-talet byggde de på en tanke om ömsesidighet. Vi tar hand om varandra. När solidariteten blir till något som man ska göra mot andra, men inte behöver själv, riskerar man att förlora något som varit centralt i den sociala demokratin, nämligen tilliten.
Medlemmarna i ett försäkringskollektiv - oavsett om det var en liten bräcklig arbetslöshetskassa vid något norrländskt sågverk vid förra sekelskiftet, eller om det är en mer robust generell och statligt administrerad sjukförsäkring - måste kunna lita på att andra inte snyltar på systemet. Alla ska skyddas av systemet när olyckan är framme. Men samtidigt måste också alla vara med och bidra till det.
Den generella välfärdsmodell som utvecklades i efterkrigstidens Sverige hade ett försteg framför andra modeller eftersom den omfattade i princip hela samhället. Även hyfsat välavlönade tjänstemän såg fördelen att bidra till ett system som de också omfattades av. Inkomstbortfallsprincipen innebar att de vid sjukdom eller arbetslöshet kunde räkna med en ersättning som baserades på den lön de hade haft innan.
Men under det senaste decenniet har vi sett hur reallönerna har ökat kraftigt medan taken i socialförsäkringarna har legat kvar på samma nivå. Väldigt många av dem som betalar för socialförsäkringssystemen täcks inte av solidaritetens paraply. Det är rimligt att man då kommer att börja fundera på ömsesidigheten i ett system som man betalar för men inte får ut något av. Det är rimligt att man kommer att börja fundera på om man verkligen kan lita på att de som får ut något av systemet verkligen bidragit till det.
När det i arbetet med Socialdemokraternas budgetmotion i riksdagen läckte ut information om att partiledningen funderade på att slopa kravet på att återställa nivåerna i arbetslöshetsförsäkringen var det ett tecken på att grundförståelsen för vad socialdemokrati är inte är gjuten i sten ens hos de främsta företrädarna.
August Palm var sedan länge avliden när folkhemmet och den generella välfärden började utvecklas. Men han hade förmodligen efter en stunds högljudd debatt hållit med om att det var bra idé att omfamna en större del av befolkningen än arbetarklassen i det socialdemokratiska projektet eftersom det gav dem större möjlighet att leva sina liv som de själva ville.
Frågan är vad dagens socialdemokrater vill?