Vad kommer att stå i historieböckerna?
FÖRÄNDRING. Finanskrisen lär inte innebära kapitalismens sammanbrott, däremot långtgående förändringar för att kontrollera och reglera finansmarknaderna. Krisen kan också innebära början till en ny stormaktsordning.
Finanskrisen har inte bara avslöjat svagheterna i de nyliberala ekonomernas ideologier, den exponerar också en stormakt i kris.
Foto: Richard Drew
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Att det är alldeles för tidigt att spå utgången av den pågående finanskrisen är förstås självklart.
Situationen förändras från dag till dag. Nya lik ramlar oupphörligt ut ur garderoberna.
Men redan nu kan man ju spekulera över hur vi i framtiden kommer att minnas de här händelserika dagarna hösten 2008.
Vad var det som egentligen hände i det som såg ut att hända?
En del tror att finanskrisen innebär ett sammanbrott för kapitalismen och vi får se födelsen av en ny ekonomisk ordning.
Så omvälvande kommer krisen knappast att bli.
Marknadsekonomin kommer att leva vidare. Däremot kommer den hittills så dominerande nyliberala släpp-marknaden-fri-kapitalismen att tryckas tillbaka ordentligt.
Långt in i liberala kretsar erkänns ju nu nödvändigheten av långtgående förändringar i sättet att reglera och kontrollera finansmarknaderna.
Men den kanske viktigaste följden av finanskrisen kan komma på ett annat plan, nämligen i form av förskjutningar i den globala ekonomiska och politiska maktbalansen.
Turbulensen på finansmarknaden exponerar en stormakt i kris.
Den enorma skuldsättningen, de kostsamma krigen, de ledande politikernas oförmåga att förutse och förhindra finanskrisen, allt bidrar till att gröpa ur förtroendet för USA som världens ledande stormakt. Det här förfallet noteras inte minst i de utvecklingsländer som nu växer starkt.
"Min övertygelse är att vi om 20 år kommer att se amerikanarna rakt i ögonen, som jämlikar. Deras system är i kaos och de behöver våra pengar för att bli räddade", säger en kinesisk ekonom i en tidningsintervju.
För asiatiska och latinamerikanska utvecklingsländer är det amerikanska fiaskot också förknippat med ett stort mått av skadeglädje.
De minns alla de gånger tjänstemän och politiker kommit från Washington och predikat att de måste avreglera sina marknader.
I den nuvarande turbulensen är det deras egna reglerade marknader som klarat sig bäst.
Kina och andra asiatiska länder förutsätts nu undsätta USA genom att finansiera den upplåning som behövs för att rädda de amerikanska bankerna.
Det kommer dessa länder säkert att göra. För skadeglädjen lär inte hindra en nykter analys. Och den säger att de nya asiatiska stormakterna lever i samma värld som USA och har ett intresse av att den amerikanska ekonomin inte brakar samman.
Men långivare kan ställa krav. Och i samma mån begränsas låntagarens handlingsfrihet - ekonomiskt, politiskt och i slutänden också militärt.
Så kanske kommer det en gång stå i historieböckerna att finanskrisen blev slutpunkten på en era av amerikansk världshegemoni.
USA förlorade rollen som världens enda stormakt och vi fick en värld med flera maktcentra.