Den senaste veckans debatt om våra fattiga sätter fingret på hur vår människosyn har kommit att förändras. Först var Laila Bagge Wahlgren ute på banan med ett inlägg i utbrottsform på sin blogg om att hon sett en hemlös tiggare sitta på trottoaren och svara i en mobiltelefon. Domen var snabb, trots att hon inget vet om mannens livssituation.
Det skulle ju kunna vara så att mannen de facto är en av de "falska" professionella tiggare som det talas om och som faktiskt inte är fattiga. I så fall är det ju detta omoraliska beteende som man skulle uppröras över. Kanske är det en av alla dem som utnyttjas i människohandel och som tvingas tigga av de skurkar som de hamnat i klorna på. I så fall är det människohandel och utnyttjandet som man ska uppröras över. Och är det nu en "riktig" hemlös tiggare som faktiskt har en mobiltelefon så kanske det finns en högst rimlig och godtagbar förklaring. Men Laila Bagge Wahlgren var snabb att sätta sig till doms över mannen och domen dröp av förakt. Tyvärr är hon inte ensam om att se ner på mannen på gatan. Det blir en allt vanligare reaktion i dagens Sverige.
En annan snackis under veckan, som jag skrev om i går, är ju Janne Josefssons ansats i veckans Uppdrag Granskning. Den präglades i stort av samma synsätt som Laila Bagge Wahlgren gav uttryck för i sitt blogginlägg. Det är ett typiskt" von oben-perspektiv" där man sätter sig till doms över andra, och där domen i många stycken doftar av unket nedvärderande. Ett exempel är när man intervjuar en kvinna, som väntar sitt andra barn, kring hennes ekonomiska utsatthet och man zoomar in hennes gravidmage. Allt för att frågan "Om du inte kan försörja ett barn, varför skaffar du då ett till?" undermedvetet ska sätta sig i våra sinnen.
Då handlar det om att nedvärdera människan och skuldbelägga. Inte om att se människan - och fundera över vad som gör att kvinnan hamnat i den situation hon befinner sig i. Och det är bara ett exempel från programmet.
Varje gång jag skrivit om barn i ekonomiskt och socialt utsatta familjer har jag fått kommentarer på nätet och i mejl som handlat om att barnfattigdomen handlar om familjer med slösaktiga, oekonomiska eller ansvarslösa föräldrar som inte förmår ta ansvar för familjen och barnen. Säkert finns det sådana föräldrar bland dessa men det som skrämmer mig är att det är den första slutsats man drar. En slutsats som har som enda utgångspunkt den egna situationen. Om jag har tillräckligt med resurser och förmår klara av situationen så måste de som hamnar i ekonomiska problem vara oansvariga.
Någon annan förklaring funderar man inte över.
Är detta effekten av den allt större egofixering som präglar vårt nutida svenska samhälle? Tyvärr tror jag att så är fallet. Det är i alla fall så att det måste vara en av de viktigaste förklaringsgrunderna. Frågan är bara hur vi ska kunna åstadkomma en förändring i de värderingar som ligger till grund för den negativa människosyn som breder ut sig allt mer. Det enda jag vet är att vi måste diskutera medmänsklighet på ett helt annat än vad vi gör i dag. Vi måste öva oss i att se människan och öva vår empatiska förmåga. Annars kommer vi att fortsätta fälla i stället för att först fria. Och en sak vet jag, ett samhälle där vi i första hand nedvärderar och fördömer är inget samhälle jag vill leva i.