I dag tydliggörs vad det ekonomiskt tuffa 2000-talet hittills betytt för olika grupper i vårt samhälle. För en del har det gått mycket bra. Ja, bättre än någonsin. De som haft ett jobb och inkomster har klarat sig hyggligt. Sämre har det gått för dem som hamnat i arbetslöshet, sjukdom eller de många som invandrat under det senaste decenniet.
Det finns så oerhört mycket att göra. Istället för att låta oss förföras av moderatflummet om skattesänkningar måste vi åter bygga upp de delar av den generella välfärden som nu medvetet åsidosatts.Barn med särskilda behov har kommit i kläm när sparbetingen gått fram i barnomsorg och skola. Som om inte detta vore nog har vi dessutom märkt av en hårdare attityd till barns rättigheter.
Just denna dag finns det hundratals barn som hålls gömda i vårt land, eftersom deras familjer inte fått uppehållstillstånd. Här räcker inte barnkonventionen till för att ge det skydd som ett samhälle som vårt borde kunna ge. Allt för enkelt låter vi humanismen gå förlorad i den byråkratiska grottekvarnen.
Barn som borde ha en grundtrygghet saknar denna. Den ökande otryggheten bland svenska barn beror på att de sociala skillnaderna blivit större i takt med att samhällets resurser för att stödja de ekonomiskt svaga grupperna minskat. Ensamhet, svag framtidstro och tilltagande fysisk och psykisk misär och ohälsa har blivit allt vanligare. De barn som redan i förskolan har problem med sig själva och sin omgivning får i dag inte alls det stöd och den hjälp som måste till för att de ska komma till rätta med sin egen tillvaro.
När så inte sker ökar stressen och aggressiviteten. Förskolepersonal har varnat för följderna av de allt större barngrupperna, och att dessa på sikt skapa osäkra och otrygga barn. I stora grupper synliggörs inte de barn som har extra behov.
Oron för framtiden, och vad den ska föra med sig vad gäller arbete, inkomst och trygghet är en realitet i många familjer. När föräldrarna mår dåligt är det inte förvånande att barnen också gör det. Vi ser en familjepolitik som inte hängt med i samhällsutvecklingen och som blivit allt mindre effektiv. De allra svagaste rättigheter tas inte längre till vara. De flesta bidrag har frysts. Det skulle till exempel behövas krävs rejäla höjningar av barnbidraget.
I ett internationellt perspektiv kan det tyckas futtigt att klaga på hur svenska barn har det. Men klarar vi inte våra egna barn klarar vi inte heller att lösa problemen för världens barn. För om förståelsen för barns situation saknas här hemma kan man heller inte räkna med ett engagemang för de barn som far riktigt illa.
FN:s Barnkonvention måste utgöra grunden för svenska myndigheters behandling av barn. Om inte så är det upp till regeringen att se till att så sker.
De två första punkterna i konventionen borde alla ansvariga svenska politiker ta sig en funderare på. Där står i klarskrift dels att alla barn ska ha samma rättigheter och skyddas från alla former av diskriminering, dels att barnets bästa alltid ska sättas i främsta rummet. Ibland verkar det som om vissa politiker förnekar att den barnfattigdom som finns existerar.
Det är hög tid att tänka om. Annars fortsätter klyftorna att öka liksom segregationen
Alla barn borde få en jämlik start i livet. I ett rikt land som vårt finns alla förutsättningar för detta. Vad som saknas är ett genomtänkt barnperspektiv.
Något som borde vara en självklarhet och genomsyra alla samhällsnivåer.