För mig är det inte avgörande om det välfärdsindustriella komplexet kontrolleras av staten eller kapitalet.
Det centrala är kvalitén på service och omsorg. Att nyfödda får den hjälp de behöver för att komma ut på banan så hyggligt som möjligt. Att skolan fungerar. Att vägnätet är helt. Att tågen går. Att den äldre generationen får en bra slutsträcka.
Jag kan till och med tänka mig att skicka mina barn till en skola som drivs av marsianer, bara det är ett bra plugg. Jag skäms inte en sekund för att ge SJ fingret, trots att det är "mitt" företag som skattebetalare och medborgare, för att istället gynna det privatkapitalistiska bilbolaget. Denna enkla fråga, om vad som ska stå i centrum, diskussionen om privat och offentligt, eller vad som är bra kvalité och hur vi nu ska mäta det, tycker jag är lätt att besvara.
Låt oss identifiera våra vardagsproblem på kort och lång sikt, och sedan resonera om hur vi bäst angriper dem.
Bland en del socialister ses offentlig sektor som befriat område, eller åtminstone på väg att bli lösgjort från kapitalismens hydra. Därför är varje förändring av balansen mellan det privata och offentliga centralt i kampen för ett socialistiskt samhälle.
För denna vänster blir välfärdssystemet en trojansk häst som förs in bakom den kapitalistiska motståndarens linjer, och sakta men säkert äter upp marknadsekonomin i kraft av sin befriande verkan. Men på samma sätt blir också alternativa utförare, valfrihet och vinsttänkande en motsvarande trojan från den profithungriga kapitalismen. Även om en vårdcentral blir bättre om en privat aktör kommer tar över, så anser denna typ av vänster att det ändå är negativt. De har hellre ett visst läckage från en kommunal verksamhet, än ett plus i kassan från en privat aktör.
Vad gör en usel skola i det långa loppet, när offentlig sektor kommer att befria människorna från årmiljoner av jämmerdal? Ska man göra omelett måste man knäcka ägg!
Det finns två sätt att närma sig detta.
Ett är att säga att det kanske ligger någonting i uppfattningen att offentlig sektor är bättre per definition, men att det återstår att bevisa. Den dagen som offentlig sektor verkligen står för något annat, är mer effektivt och personalvänligt, markerar skillnad, då kanske vi tycker det är värt att argumentera för. Men av allt att döma är det precis tvärtom, det är knappast så att människor anställda i offentlig sektor vittnar om god arbetsmiljö, bra löner och utvecklingsmöjligheter.
En annan approach är att det är precis tvärtom. Genom att låsa in det välfärdsindustriella komplexet i offentlig politisk makt så minskar också möjligheterna att förändra denna viktiga apparat så att den på allvar tjänar folket. Genom det politiska inflytandet kan särintressen bromsa försök att på demokratisk väg förändra verksamheten. Den politiska kontrollen över välfärdsverksamheten blir inte en del av befrielsen utan en del av konservativa krafters försök att stå emot produktivkrafternas utveckling.
Det var detta som gjorde att många inom vänstern på sjuttio- och åttiotalet började prata om självförvaltning och nya driftsformer. Men huvuddelen av vänstern föredrog att alliera sig med de särintressen som inte ville ha någon förändring.
Den intressanta skiljelinjen går därför inte mellan höger och vänster, anser jag. Det är inte frågan om privat eller offentligt som är det viktiga. Utan om vi ska ha en vänster som står för medborgarnas välfärd i centrum, eller en vänster som slår vakt om vissa intressen kopplat till välfärdsindustrin. Det välfärdsindustriella komplexet domineras av särintressen som vill ha privilegiet att kapa åt sig av skattebetalarnas intressen utan konkurrens av andra. Det gäller såväl företag som anställda. Alla söker de skydda sin andel av det politiska bytet. Uppdraget bör därför vara att se till vad som är bäst för medborgarna. Inte att slå följe med det ena eller andra särintresset.