Vad är vi egentligen rädda för?
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Men det var inte där mitt intresse triggades igång. Det var visserligen i samma del av programmet, men att jag gick igång var mer kopplat till de nyblivna borgerliga kändisar som deltog i programmet, bland annat den välkände handikappidrottaren David Lega och Radioteaterchefen Jasenko Selimovic, och som nu avser kandidera till riksdagen och som ställer upp i de provval som nu kommer hållas. Nu tror ni säkert att jag ska förfasas över fenomenet med kändisar som helt plötsligt "kommer ut" som politiker och sedan genast ska in i riksdagen. Men se där har ni fel.Helt fel.
I stället började jag fundera över den socialdemokratiska rädslan för provval som jag upplever finns. En rädsla som helt saknar motstycke på den borgerliga sidan. Vad är det egentligen vi socialdemokrater är så rädda för när det gäller provval att vi instinktivt slår ifrån oss. Vi börjar exalterat tala om att vi egentligen inte tycker om personfixering och att det är partiet och dess politik som är det viktigaste och som ska stå i fokus, och att personvalet är något som vi högst motvilligt tvingats acceptera.
Är det så att vi är rädda för att låta medlemmarna få makt och kunna påverka våra listors utformning? Eller är vi rädda för att vi ska få kandidater på våra listor som är "för populära för partiets bästa"? Nej, så kan det väl ändå inte vara. Vi vill ju alla partiets bästa och att våra företrädare ska vara väl förankrade hos medlemmarna och gå hem hos väljarna.
Nej det måste väl i grunden handla om att de innersta makthavarna i partietablissemanget är rädda för att få mindre kontroll över vilka företrädare som kommer att väljas, och att dessa företrädare med starka provvalsresultat ska bli svårhanterade och ta alltför stort utrymme och ta sig alltför stora friheter i valrörelsen. Men det är kanske just precis det vi behöver. Politiker som blir starka profiler i valrörelserna och som väljarna känner igen. Politiker som sedan känner att de har väljarnas stöd och mandat att ta för sig även efter det att platsen är säkrad.
Det är för sent att genomföra sådana stora förändringar som införande av obligatoriska provval i den nomineringsprocess vi är inne i just nu, men det är absolut något som borde diskuteras i medlemsleden, i partiföreningar och arbetarekommuner, och hos parti etablissemangets högsta såväl på distriktsnivå som på nationell nivå. Vi får inte vara rädda för att få veta vad våra medlemmar tycker. Det kan visserligen vara både skrämmande och omtumlande. Men en sak är säker. Det är alla gånger uppfriskande och kommer innebära att saker ställs på sin spets. Men visst vågar vi väl och vill?