På klubben där jag tränar finns medlemmar som boxar i slöja, hijab. Ingen är speciellt berörd av detta. Den enda kommentar jag har hört är att någon tyckte att det kanske kan vara obekvämt att boxas i. Man vänjer sig, menade en annan.
Själv är jag kluven till alla former av utseendekoder som är bestämda av patriarkala normer. Något jag själv har erfarenhet av är förundran över min snagg. Nyligen stötte jag på en tidigare chef som beklagade att jag råkat ut för tråkigheter. Jag fick fråga om han kände till något jag inte visste om. Han hänvisade till snaggen med orden att han haft en närstående som var sjuk i cancer. Uppenbart är att jag bryter både mot normen om kvinnlighet till den grad att den som tolkar mitt utseende kommer fram till att jag måste vara sjuk.
Högklackade skor är ett annat exempel, liksom väldigt urringade toppar och mycket korta kjolar. Enligt mig är det idiotiska plagg, särskilt i vårt klimat. De är svåra att röra sig i, med högklackat kan man knappt springa efter en buss och jag köper inte att det skulle vara "kvinnligt" och "sexigt".
Däremot går jag med på att det är symboler för vad som anses vara kvinnligt och sexigt i vår kultur. Det finns massor av andra exempel. Rakade ben, silikonbröst, antirynkbehandling. Den typen av kvinnlighet som kräver stort underhåll är norm i vår kultur. Det betyder inte att kvinnor som klär sig på det viset är förtryckta våp. De kanske snarare försöker leva enligt en norm om kvinnlighet som de vet går hem. Det kan vara ganska bekvämt att luta sig mot normer.
Jag har tidigare hävdat att den normerande manlighetens avigsidor, såsom kamp, aggression och våld inte är något att ta efter. Idrott kan ses som ett evigt hyllande av maskulina principer och som en förstärkning av annat våld, exempelvis krig. Samma mekanismer men under olika omständigheter. Det anses inte kvinnligt att visa vrede och aggression. Kvinnor tillåts vara lite, men inte mycket, arga. Lydiga. Trevliga. Smidiga. Medan mäns aggressivitet är kulturellt, politiskt, estetiskt och juridiskt legitimt undertrycks kvinnors aggressivitet. Inte sällan tar den sig självdestruktiva uttryck. Samtidigt ska man vara medveten att aggression inte är detsamma som våld.
På en annan nivå tycker jag att det är befogat att kvinnor strävat efter att bryta in på männens arenor. Boxning handlar om våld, men lika mycket handlar det om mental och kroppslig styrka, att ta för sig, om självaktning och att vilja styra sitt liv så mycket som möjligt - inte minst som kvinna. Boxning kan ses som en frigörande strategi för kvinnor, en feministisk strategi. Boxande kvinnor ifrågasätter - och förändrar - traditionella föreställningar om kön, oavsett om de har slöja eller inte.
För en tid sedan rapporterade PT om en pojke som nekats att äta i skolmatsalen för att han vägrade ta av sin keps. Rektorn försvarar det med att det hör till allmän uppfostran och god ton att inte bära huvudbonad när man äter. Vad gör skolan då om en person av religiösa skäl bär huvudbonad även när hon eller han äter? Personen skulle kanske hävda att det både är artigt och hör till god ton att ha huvudbonad när man äter. Huvudbonader avslöjar uppenbarligen normkonflikter. Andra menar nog också att det är hygieniskt - exempelvis livsmedelsarbetare avkrävs huvudbonad i arbetet. När jag var liten, för omkring 50 år sedan, var det också god ton att ta av sig på huvudet vid maten. Däremot var det inga problem att äldre damer på till exempel kafé alltid behöll hatten på. Den sortens regler handlar inte om trivsel utan är en typ av meningslös disciplinering som visst barn i alla tider ska utsättas för.