I dagens Europa återfinns Sverige i en mycket liten skara länder där partibidrag inte behöver redovisas offentligt. Förutom Sverige är det bara Malta, Schweiz och San Marino som saknar lagstiftning kring de politiska partiernas finansiering. Allt sedan 2008 har Sverige kritiserats av Europarådets antikorruptionsenhet, GRECO, för detta.
Trots den mångåriga kritiken har regeringen dragit frågan i långbänk. Förklaringen till det är naturligtvis att Moderaterna inte varit särskilt intresserade av att få en lagstiftning på plats. Nu förlängs denna långbänk ytterligare. I debattartikeln, som justitieminister Beatrice Ask undertecknat med de fyra ledande företrädarna för alliansen i konstitutionsutskottet, sägs att lagkrav kommer att ställas på att partierna på riksnivå årligen ska lämna in en redovisning till kammarkollegiet med uppgifter om de intäkter man fått in. Dessutom ska bidragsgivares identitet redovisas om bidraget överstiger ett icke angivet tröskelvärde. Redovisningsskyldigheten ska även gälla för lokala partiföreningar och lokala kandidater.
Men huvudpoängen i alliansföreträdarnas debattartikel är att frågan kring redovisningsskyldigheten är så komplicerad att den måste utredas vidare. Dessutom hävdar man att den svenska grundlagen skulle göra det svårt att uttryckligen förbjuda politiska partier att ta emot anonyma bidrag där partierna inte vet eller misstänker vem som är bidragsgivare.
Det är uppenbart att alliansen på detta sätt vill slingra sig ur frågan kring den hemliga partifinansieringen genom att begrava de väsentliga delarna av frågan i en ny parlamentarisk utredning. På så sätt hoppas man kunna kyla ner frågan inför den kommande valrörelsen. Men frågan är bara vad Moderaterna, som är det parti som fört det mest hårdnackade motståndet mot en heltäckande öppen redovisning, känner att de inte vill visa upp i dagens ljus. Samtidigt har de under lång tid kritiserat det öppet redovisade stöd som det socialdemokratiska partiet fått från sina fackliga vänner. Men att sopa framför den egna dörren är uppenbarligen inte lika intressant.
Att de politiska partierna i Sverige, vars ambitioner på det demokratiska området är skyhöga, inte förmår komma överens om en heltäckande lagstiftning kring partifinansieringen som skulle säkerställa att alla misstankar om att politiker kan köpas för pengar kan raderas ut är minst sagt anmärkningsvärt. Och så länge det fortsätter att vara på det viset kan man inte annat än att fundera över hur mycket Moderaterna påverkas av de bidragsgivare man har. Finns de lobbyorganisationer som knutit ledande moderater till sig med bland bidragsgivarna? Sådana frågor vore det bra att slippa gå omkring och spekulera kring.
Nog borde det vara intressant för Beatrice Ask och andra ledande moderater att slippa de tvivel som dagens system ändå föder. Än finns det möjlighet att göra om och göra rätt.