I tisdags var en av de stora snackisarna i lokalradion den undersökning kring jämställdheten i länet som Länsstyrelsen i Norrbotten tagit fram. I denna undersökning har man undersökt vad som hänt på detta område mellan åren 1990 och 2010. Och visst har det hunnit hända en del, men alldeles för litet.
När det gäller mer formella saker som jämställdheten inom det politiska livet så har kvinnorna kommit starkt när det gäller representationen i fullmäktige. Här är Piteå förresten jämställdhetsmästare med 49 procent kvinnor i fullmäktige. I Arjeplog, Haparanda och Gällivare är det fler kvinnor än män i fullmäktige. Boden får tyvärr stå vid skampålen med sina 38,8 procent kvinnor i kommunfullmäktigesalen. Men när man tittar närmare hur det ser ut på toppositionerna inom politiken så kan man snart konstatera att kvinnornas framryckning inte alls varit lika stor. Det är fortfarande en skrämmande stor övervikt av män på de ledande befattningarna. Så visst finns det mer att göra även här på detta område.
Ett annat område där utvecklingen inte alls gått så fort som man skulle ha kunnat önska är utjämningen av löneskillnaderna mellan kvinnor och män. Fortfarande är det så att kvinnor har lägre löner än män om man ser till lika eller likvärdiga arbeten. Skillnaden är större inom den privata sektorn än inom den offentliga. Där tjänar en kvinna i snitt bara nittiotvå procent av vad mannen tjänar. Bäst i klassen är faktiskt den kommunala sektorn när det gäller löneskillnaderna mellan könen vid lika eller likvärdiga arbeten. Där ligger den standardvägda lönen för kvinnor på mellan nittioåtta och nittionio procent av männens.
Men sedan kvarstår ju det största problemet kopplat till lönerna. Kvinnodominerade yrken har fortfarande ett betydligt sämre löneläge än de mansdominerade yrkena. Det är otroligt sjukt. Det är också så att yrken som gått mot att bli alltmer kvinnodominerade också har en sämre löneutveckling än de yrken där andelen är oförändrad. Detta finns inte med i den rapport som Länsstyrelsen tagit fram, men jag tycker ändå det är värt att nämna. För det visar på strukturerna i vårt samhälle.
Att löneskillnaderna inte minskat med mer än en procentenhet på tjugo år, för det är vad det handlar om enligt rapporten från Länsstyrelsen, är alarmerande. Detta är en av de viktigaste jämställdhetsfaktorerna. Att vara ekonomiskt självständig och kunna upprätthålla ett ekonomiskt oberoende av sin partner är en av de absolut viktigaste jämställdhetsfaktorerna. Så vad har egentligen hänt i praktiken när det gäller den svenska jämställdheten. Det tål i alla fall att fråga sig.
Men ibland händer det att jag hajar till när jag läser vad som i en första anblick kan te sig som ganska så oskyldiga kommentarer kring diverse saker, exempelvis på Facebook. Häromdagen läste jag en kommentar som fälldes av en person som jag till vardags betraktar som en mycket klok och insiktsfull person. Men den här gången hajade jag verkligen till och höjde ordentligt på ögonbrynen. Det handlade om en viss yrkeskategori där samtliga toppchefer inom en viss organisation i de åtta nordligaste länen nu var kvinnor. Jag fick känslan av att hon såg det som en seger för jämställdheten. Men för mig är detta också ett misslyckande. Målet för jämställdhetssträvandena är väl inte att ersätta patriarkat med matriarkat. Eller har jag missat något på vägen?