I den politiska debatten efterlyses ofta utopier. Med detta avses att politiken borde fresta medborgarna med ljusa framtidsvisioner, sådana idealtillstånd som gör att människor känner framtidstro.
Dock tyder inget på att sådana utopier är framgångsrika. Tvärtom, de största slutar i katastrofer, de små med en klapp på axeln. Och istället får verklighetsnära politiker som sysslar med vatten och avlopp framgång.
Det är oroande att vi hittar så många utopiska drömstråk i svensk politik just nu.
Ett egentligen rätt marginellt exempel är åsikten att regeringen - trots riksdagens borgerliga majoritet - ska bedriva en radikal vänsterpolitik.
Varför högern skulle välja att rösta på vänsterprojekt är något oklart.
Men mellan raderna går det att ana en idé om att regeringen lägger fram sina vänsterförslag, blir nedröstad och avgår, utlyser nyval och belönas av folklig majoritet för sina fina ambitioner.
Vägen till Nirvana går via Harmagedon.
Detta är förstås en utopi. Åtminstone som det ser ut nu och baserat på vad vi sett historiskt. Det påminner om de revolutionärer, som på väg upp på schavotten, förkunnar att ”historien ska frikänna mig”. Eller om amerikanska västernfilmer, där kavalleriet dyker upp för att rädda de hårt ansatta hjältarna.
Men bra filmer blir sällan framgångsrik politik.
Ett annat utopiskt drömstråk utgår från att politiker kan bestämma framtiden. Trots att verkligheten tyder på att detta omöjligt. Det stora som händer sker oftast utan att någon egentligen bestämt utfallet.
Beslutsfattarna försöker ibland hindra – eller åtminstone fördröja förändringar – men i det långa loppet tjänar föga att strida mot historiska nödvändigheter.
Ett tydligt exempel är utvecklingen av mobiltelefonerna. Egentligen började det med televisionen. Svenska politiker försökte länge bromsa introduktionen av dessa förföriska bildskärmar. När det inte gick blev politik att styra tittandet till lämpliga program. Därefter kom ett flöde av olika kanaler som gjorde att politiken trängdes undan och folk själva tog kontrollen.
Och idag sitter vi med våra portabla tv-apparater ett par decimeter från vår näsa och själva väljer totalt samvetslöst vad vi ska ta del av. Det är en revolution – som genomförts utan att någon planerat eller bestämt att det skulle bli så.
Det finns en mångfald andra exempel kan visa att utopin om det styrbara samhället är just en utopi.
Ett tredje utopiskt drömspår som just nu är på väg att möta den kalla verkligheten förkunnar att ett land med 8 miljoner invånare kan välkomna ytterligare 1 miljon utan att det uppkommer problem och friktioner av varierande dignitet.
Bara alla är tillräckligt goda kommer det att gå som smort.
Det säger sig själv att en sådan omställning från homogen lagomhet till ett myller av olika befolkningsgrupper med olika kultur, religion och klädstil inte kan passera utan någon form av friktion.
Med tanke på den stora omställning detta inneburit borde vi egentligen vara rätt nöjda med att det - trots allt - fungerar rätt väl. Men det är en utopi att förställa sig att stora samhällsförändringar kan ske utan att det uppstår nya, besvärliga politiska omständigheter.