Den svenska lärarkåren håller på att vara en sönderstressad skara. Bara i min närmaste bekantskapskrets finns två lärare som gått in i, eller varit ytterst nära att gå in i den berömda väggen. Båda två är sjukskrivna på grund av den ohållbara arbetssituation som alltfler lärare måste hantera. Dessa två är bara några av alla de lärarljus som tvingats brinna i båda ändarna under alltför lång tid. Två fantastiska lärare som gett allt i sin yrkesgärning, och som för tillfället inte kan ge barnen det som de tidigare kunde ge. Ett mänskligt slöseri och en samhällelig tragedi. En rovdrift där den enskilde läraren, eleverna såväl som samhället i slutändan står som förlorare.
Undersökningar som Lärarförbundet låtit göra visar att åtta av tio lärare upplever att de fått mer att göra under det senaste året, och att lärare är den yrkeskår som lider mest av stress och sömnlöshet. TCO:s stressbarometer visar att lärarna upplever stark psykisk press i kombination med att de upplever att de saknar möjligheter att påverka sin situation. Dessutom upplever de att de får för lite uppskattning för sitt arbete.
Samtidigt har skolan varit utsatt för ett politiskt experiment där reform staplats på reform utan att föregående reform hunnit sätta sig och än mindre hunnit utvärderas. Den lista som Fredrik Reinfeldt rabblade upp under sitt jultal är en förteckning över alla de skolreformer som genomförts sedan alliansregeringen tillträdde. Reformer som till stor del är roten till en byråkratisering av läraryrket som inneburit nya dokumentationspålagor på den enskilde läraren utan att andra arbetsuppgifter lyfts ifrån denne. Allt mindre andel av lärarens tid går därmed till undervisningen och dess för- och efterarbete.
Ovanpå detta har det ansträngda ekonomiska läge som många kommuner upplever gjort att resurser dragits undan. Det kringstöd som lärarna haft har i hög grad kommit att beskäras. Här är frysningen av statsbidragen en av huvudanledningarna. Summan av kardemumman är en växande frustration över kringskurna möjligheter att utföra huvuduppgiften i läraryrket - själva ledandet av elevernas lärande.
I rapporten "Låt lärare vara lärare" som Lärarförbundet tagit fram kan man se att närmare nio av tio lärare upplever att de inte har tillräcklig tid för att planera och efterarbeta lektionerna på det sätt som de skulle vilja. Nästan fyra av tio lärare går så långt att de säger att de inte alls hinner göra det de vill, medan fem av nio nöjer sig med att svara att de har svårt att hinna med för- och efterarbetet som de önskar. Drygt nio av tio lärare säger i samma undersökning att kvaliteten på undervisningen skulle bli bättre om de fick mer tid till för- och efterarbete.
Av Lärarförbundets enkät framgår att snittvärdet för den tid som återstår till planering av lektionerna, sedan tid till alla andra arbetsuppgifter räknats bort, uppgick till fem timmar per vecka. Det motsvarar en kvart per lektionstimme. Då är det lätt att förstå att en lärares arbetsvecka i många fall måste uppgå till mellan femtio och sextio timmar för att hinna med allt. Tala om upplagt för utbrändhet, och utbrända lärare är inga bra lärare. Och lärarna är den enskilt viktigaste faktorn om man ska lyckas höja kvaliteten i skolan. Det visar all forskning.
Det är därför bra att regeringen tagit initiativ till en översyn av lärarnas arbetsbelastning. Men regeringen måste agera, inte bara utreda. Arbetsuppgifter måste lyftas bort och dokumentationshysterin hejdas. Dessutom måste man se till att nya reformer matchas med tillräckligt med tid och resurser när de ska genomföras. Dessutom måste resurserna till kringstöd ökas så att såväl elever som lärare får det stöd som behövs.
Den viktigaste reformen av alla som verkligen skulle bidra till ökad kvalitet i skolan vägrar regeringen än så länge genomföra. Men nu är det dags för regeringen att tänka om på denna punkt. Statsbidragen till kommunerna måste höjas så att de har råd att satsa på skolan.