På många av hälso- och vårdcentralerna i inlandet möts patienterna av tillfälliga stafettläkare när de ska på läkarbesök. På alltför många håll är stafettläkarna fler än de fasta läkarna. På vissa vårdcentraler kan det vara så illa att de endast bemannas av inhyrda stafettläkare. Detta är naturligtvis inte bra. Patienter upplever att man får ”börja om” varje gång man kommer till en ny läkare och att kontinuiteten brister. De fasta läkare som finns får ofta en tyngre arbetsbelastning eftersom de många gånger får ta ansvaret för svårare sjukdomsfall där kontinuiteten i vården är avgörande. Mycket av det administrativa arbetet faller också på de fasta läkarna.
De aktiva i det så kallade Lapplandsupproret arbetar för en bättre vård i inlandet, och en av de viktigaste faktorerna är läkarbemanningen. Man försöker pressa landstinget att förbättra villkoren för läkarna så att det ska bli mer attraktivt att söka sig till de små vårdcentralerna i inlandet. Det är naturligtvis viktigt i ett kortsiktigt perspektiv eftersom det gäller att kunna konkurrera om de läkare som finns. Men i ett längre perspektiv är det naturligtvis än viktigare att se till att arbeta bort själva läkarbristen. Enda sättet är att öka antalet utbildningsplatser ytterligare.
Läkarförbundet var oerhört smarta när de på nittiotalet lyckades förmå den då borgerliga regeringen att skära ner kraftigt på antalet platser på läkarutbildningarna. I en bristsituation pressas lönerna uppåt, och det var naturligtvis det som Läkarförbundet eftersträvade. Effekten av detta är ju den läkarbrist som vi ser idag, och som gör att läkarna kan vraka och välja bland alla de tjänster som finns lediga. Här står också en stor del av förklaringen till att det också idag finns en marknad för stafettläkare.
Ska vi klara läkarförsörjningen på ett vettigt sätt måste vi fortsätta att öka antalet platser på läkarutbildningen. Först då kan vi klara läkarförsörjningen på ett vettigt sätt även i inlandet. Lapplandsupproret borde sätta fokus även på denna fråga.