Början av juni är skolavslutningstid. Ytterligare ett skolår är avklarat. Nu hägrar ett härligt sommarlov och semester. Luften fylls av förhoppningar om sommaren och om framtiden. Men hos många finns också en vånda över hur sommarens möjligheter kommer att begränsas av familjens kärva ekonomi och svårigheten för de unga att få jobb. Vi gläds och oroas med barn och barnbarn. För egen del har jag varit med om att fira att det gått 50 år sedan min studentklass gick ur skolan med studentexamen. Att återse klasskamrater och några lärare erbjuder en hel del nostalgi. Men också en mycket stark känsla av hur viktig skolan var och är i våra liv.
Skolan hjälper unga att växa och utvecklas. Insikt om glädjen och nyttan av att få lära sig, vidga och fördjupa sina kunskaper och färdigheter. Elever som stärks i tron på sig själva. Så ska det vara men det är långtifrån självklart. Många elever får i stället lära sig att de inte räcker till, skolans arbetssätt gör det svårt för många. Misslyckanden som sätter sin prägel på den unge. Man känner sig utstött och avståndet till skolarbetet blir oöverkomligt. Mellan dessa ytterligheter finns förstås en vardag som innehåller både det positiva växandet och det negativa tilltufsandet. Var och en kan vittna med egna berättelser såsom vi gjorde under ett nostalgiskt studentjubileum. Skolans utomordentligt stora betydelse är knappast ifrågasatt.
I dag rör skoldiskussionen inte bara hur enstaka elever klarar sig utan hur det skiljer mellan hela skolor. Skolsegregation blir ett allt större problem som leder till att elever skiljs åt i skolor av olika kvalitet. I större städer med bostadssegregation har detta till viss del alltid funnits men genom det fria skolvalet har denna uppdelning ökat kraftigt. Rätten att välja skola är inte något jag vill ifrågasätta. Däremot anser jag att vi varit alldeles för naiva och blundat för de negativa konsekvenserna. Det har varit nästan omöjligt att föra en nyanserad diskussion om skolvalets mindre positiva effekter. Därför har det heller inte varit möjligt att på allvar ta itu med dessa konsekvenser.
Allsidigt sammansatta skolklasser har varit en strävan i svenska skolreformer i över sextio år (fastlagd i politisk enighet i 1946 års skolkommission). Skolan ska inte skapa homogena grupper genom att dela upp elever efter socialgrupp, etnisk eller religiös tillhörighet, begåvning och fallenhet. Det är till nytta både för elevernas utveckling och för samhället i stort att unga i skolan får möta och växa upp tillsammans med andra med olika bakgrund. Även om detta inte alltid låter sig göras får vi inte sluta sträva mot detta mål.
Skolans betydelse kan vi också se i fattiga länder. Föräldrar som kämpar för att kunna hålla sina barn i skolan. "Barnen ska få den kunskap jag aldrig fick" är något man ofta hör. Ivern att lära är påtaglig. Jag har mött det i Afghanistan hos barn i klasser på 50 elever under tältduk eller i skuggan av några träd. Jag har imponerats över kunskapsnivån hos flickorna i den skola i Tanzania som bär missionären Barbro Johannssons namn. Jag minns nyfikenheten hos de riktigt små barnen som jag mötte i Namibia i deras försök att förstå vem besökaren egentligen var.
Att unga människor runt om i världen i allt högre grad går i skolan och att undervisningen blir allt bättre är hoppfullt. Det är genom att erövra kunskap som människor utvecklas. Därigenom förstärks också en demokratisk samhällsutveckling. Skolans betydelse här hemma och globalt kan inte överskattas.