När hörde du statsministern eller finansministern senast tala om utanförskap? Det är inte säkert att du kan påminna dig om det. Det är inte alls konstigt och du lider inte alls av någon form av demens eller förträngning. Det är helt enkelt så att i de nya Moderaternas värld har själva ordet utanförskap hamnat i ett utanförskap. Man vill liksom inte kännas vid ordet trots att det i många stycken bidrog till valsegern 2006.
Visst var det så att begreppet utanförskap, framtaget och myntat av de nya Moderaternas PR-nissar, dominerade den politiska debatten under hela den valrörelsen. Utanförskapet, intimt hopkopplat med det begreppet arbetslinjen, blev till en retorisk oneliner som gick hem på gator och torg.
I sin första regeringsförklaring slog Fredrik Reinfeldt till och med fast följande: "Regeringens viktigaste uppdrag är att överbrygga de klyftor som orsakats av ett stort och djupt utanförskap för många svenskar". Men numera finns det inga skrivningar i regeringsförklaringen om att ett minskat utanförskap är ett av de viktigaste uppdragen för alliansregeringen.
Nu skulle man ju kunna tro att det faktum att ordet utanförskap lyser med sin frånvaro i den moderata retoriken skulle kunna bero på att man anser sig ha uppnått sina mål. Men så är knappast fallet. Om man använder sig av den moderata definitionen vid beräkningar av utanförskapets omfattning så kan man konstatera att antalet människor i utanförskap endast minskat med 35 000 sedan regeringen Reinfeldt tillträdde. Dryga miljonen är fortfarande kvar i det som Moderaterna kallar för utanförskap. Det är inte ett helt lysande resultat med tanke på att det var en av regeringens viktigaste uppdrag.
Vad beror då detta fatala misslyckande på? Enkelt uttryckt skulle man kunna säga att den moderata övertron på skattesänkningarnas effekter på utanförskapet visat sig vara just en övertro. De gigantiska skattesänkningar som genomförts har inte fört dessa människor närmare arbetsmarknaden. Människorna i utanförskap har däremot fått smaka på den beska medicin som regeringens politik med försämringar i välfärdssystemen innebär. Det ska kosta att inte arbeta, oavsett om man står utanför arbetsmarknaden ofrivilligt på grund av sjukdom eller att man hamnat i arbetslöshet då ens kompetens inte passar mot de jobb som står till buds.
Naturligtvis har detta också koppling till regeringens misslyckande när det gäller att minska arbetslösheten i landet. När Fredrik Reinfeldt tillträdde sade han att han hoppades att väljarna skulle bedöma den regering som han leder utifrån hur arbetslösheten utvecklats under hans ledning. Det betyget kan inte bli högt, och skulle han prövats av utomstående experter på det sätt som Centern tycker att landets gymnasieelever ska göras så skulle han inte ha blivit godkänd. Massarbetslösheten biter sig fast och det finns tydliga tecken på att den håller på att bli strukturell i stället för konjunkturberoende. Detta om något är illavarslande.
Det är alltså inte det minsta underligt att Fredrik Reinfeldt och Anders Borg förpassat begreppet utanförskap till den retoriska soptunnan. Det är mänskligt att vilja glömma och gömma sina misslyckanden. Man får verkligen hoppas att väljarnas minne är längre än vad Reinfeldt och Borg tror.