Det finns personer som man verkligen saknar när de försvinner ut ur bilden och det finns de som man inte ens märker att de försvinner. Men så finns det en tredje kategori: De som man inte saknar det minsta.
När det gäller den första kategorin av människor så är det ganska lätt att räkna upp en hel radda människor. De kvalificerar sig utifrån vitt skilda egenskaper, och ha alla det där lilla extra som gör att de dröjer sig kvar. Det kan röra sig om släktingar, vänner, grannar, kollegor eller personer man beundrar. Det kan alltså vara såväl människor som man haft en nära relation med och människor man faktiskt aldrig mött. I vilken grad de försvunnit ut ur bilden kan ju också variera. Det kan vara alltifrån att de dött till att de inte längre finns kvar på sin post. Men alla har de lämnat ett tomrum efter sig.
En av de människor jag kan sakna mest är min moster. Hon dog i cancer för mer än tjugo år sedan. Men än i dag kan jag komma på mig själv med att tänka att det här måste jag berätta för henne. En annan som lämnat ett bestående tomrum var min klasskompis Nina som dog i en bilolycka något år efter gymnasiet. Ett annat tomrum lämnade Mona Sahlin efter sig när hon avgick. Det är så fruktansvärt synd att hon inte fick chansen att visa vad hon gått för som statsminister. Och Anna Lindh. Tomrummet efter henne är ofattbart stort. Var hade socialdemokratin stått i dag om inte hennes väg korsats av en galning. Det kan man bara fantisera om.
Men kategori 2-människorna som bara glidit bort in i glömskans korridorer är per definition lite svårare att lista. Och det vore nog inte heller särskilt schysst att lista dem heller. Det vore ju verkligen att skriva dem på näsan att de inte lämnat några spår efter sig. Och det är ju ändå så att dessa människor för någon annan är en kategori 1-människa och betyder mycket i deras liv. Och inte kan man heller säga: ingen nämnd och ingen glömd. De är ju faktiskt glömda. Då måste det i stället bli "ingen nämnd och ingen glömd bland de glömda" och det känns inte heller riktigt bra i hjärtat.
Men vilka är de personer som försvunnit utan ett uns av saknad då? Den jag närmast kommer att tänka på är mediemogulen och italienske skandalpolitikern Silvio Berlusconi. Mannen som inte skämdes för att leva gott på Tutti Frutti-tv och som styrde Italien som sitt eget lilla imperium. Mannen som gav sammanblandningen mellan media och politik ett eget ansikte och som inte tvekade att använde de media han ägde för att sprida sin bild av verkligheten. Inte mycket till objektivitet och granskning från den del av den tredje statsmakten som han ägde. Men man kan inte ta ifrån honom att han lyckats med det som inte många politiker klarat i Italien. Han hängde med i sjutton år innan verkligheten hann ikapp honom.
Andra personer som jag inte saknar är Margaret Thatcher. Hennes värderingar och sätt att se på samhället förskräcker. Men jag kan tänka mig att hon är en kategori 1-människa för Annie Lööf. Men jag kan bara inte sakna en person som säger "We have become grandmother" när hennes första barnbarn föds. Nej, personer som nyttjar kungliga pronomen har jag inte mycket till övers för.
Men det finns också personer som är svåra att kategorisera in. Ta bara Maud Olofsson. Jag vet inte alls hur jag ska få henne att passa in i min schablon. Men så är det med vissa. På något sätt saknar man dem fastän man ändå är glad att de inte står i centrum längre.