För rapporterna om massmord har duggat tätt från USA de senaste åren. Sedan de uppmärksammade händelserna på Columbine High School våren 1999 där tolv elever och en lärare mördades har ytterligare 230 personer mördats i 29 massakrer med skjutvapen. Varje gång har man trott att frågan om den extrema tillgången på skjutvapen i USA ska tas upp till debatt. Men som ett brev på posten kommer kommentarerna från vapenförespråkarna om att det är för tidigt att tala om dessa frågor när en massaker precis har ägt rum. Man ska inte agera i politisk affekt. Men samtidigt kan vi konstatera att det faktiskt har gått över 13 år sedan Columbine, och ändå är det inte läge att diskutera amerikanska vapenlagar.
Det handlar så klart om politik. Frågan om att vara för eller mot ökad vapenkontroll skär genom det amerikanska samhället och de politiska partierna. Snarare än att vara en vänster-högerfråga är det en stad-landsbygdsfråga. Den amerikanska vapenlobbyn är mäktig och även Demokraterna vet att ett ställningstagande för vapenkontroll skulle kunna kosta viktiga röster bland framför allt vit manlig arbetarklass i det så kallade rostbältet och mellanvästern där det liksom i Sverige finns en tradition av jakt.
Men samtidigt är det amerikanska förhållandet till skjutvapen mer komplicerat än att jägare är rädda att bli av med sitt fritidsintresse. USA föddes i ett befrielsekrig mot den brittiska kronan och i den sakrosankta konstitutionen ges därför individ rätt att äga och bära vapen eftersom det av grundlagsfäderna ansågs vara en förutsättning för det unga landet att upprätthålla en välreglerad milis som kunde försvara den fria staten. Man skulle kunna tro att dessa formuleringar skulle vara överspelade i och med att USA skaffade sig en reguljär militär och diverse polismyndigheter. Men riktigt så enkelt är det inte.
Den amerikanska traditionen handlar inte bara om att försvara ett territorium från yttre fiender. Det handlar också om att försvara den amerikanska konstitutionen och den amerikanska revolutionens ideal. I den amerikanska självständighetsförklaringen ges det amerikanska folket uttryckligen rätt att göra sig av med despotiskt styre. "Men när en lång kedja av missbruk och övergrepp uppenbarar en medveten plan att försätta dem under total despotism, så är det folkets rättighet - det är deras plikt - att avskaffa en sådan styrelseform och att skapa nytt skydd för sin framtida säkerhet." Det var med grund i dessa formuleringar som den amerikanska extremhögern framför allt under 1990-talet organiserade sig i den så kallade milisrörelsen och ägnade sig åt vapenträning och konspirationsteorier om att FN tillsammans med den federala regeringen planerade att ockupera USA. Milisrörelsen var givetvis den extrema förlängningen av en amerikansk berättelse om individens ansvar för republikens överlevnad.
Men den amerikanska vapenfrågan är ändå i slutändan en fråga om politisk frihet. Det är paradoxalt nog diskussionen om vapenägandet som ett argument för politisk frihet som gör att tillgången på de semiautomatvapen som så ofta figurerar i dessa massakrer är så omfattande. Det är till och med så att tillgången har blivit allt mer omfattande. 1994 infördes ett tioårigt förbud mot försäljning av dessa vapen av Bill Clinton. Men sedan 2004 är det alltså tillåtet igen och upprepade försök att återskapa förbudet har misslyckats.
I den amerikanska debatten brukar det hävdas att de totalitära regimer som drabbade Europa under 1900-talet i form av fascism och kommunism inte skulle kunna uppstå i USA just på grund av det faktum att medborgarna i så stor utsträckning är beväpnade. Det är givetvis ett argument som har viss bäring. Den amerikanska demokratin har trots uppenbara brister upprätthållits sedan slutet av 1700-talet. Men samtidigt kan man konstatera att medborgarna i det land i världen med minst antal skjutvapen i privat ägo, Tunisien, gjorde sig av med sin despot i en revolution för så sent som två år sedan.