LEDARE: Uranbrytning - ingen strålande idé

Frågan om uranbrytning ska ske på svensk mark är en fråga som genom årtiondena väckt många och starka känslor. Frågan har återigen aktualiserats då internationella företag visat stort intresse för att genomföra såväl prospekteringar som provborrningar på norrbottnisk mark. Detta också som en effekt av den borgerliga regeringens omläggning av den svenska kärnkraftspolitiken från avveckling till möjlig förnyelse av redan befintlig kärnkraft. Den signal som omvärlden uppfattat är att Sverige bygger fast sig vid kärnkraften, och att Sverige då också i rimlighetens namn bör öppna upp för brytning av uran inom det egna landets gränser.

I en rad motioner till riksdagen, främst från den rödgröna oppositionen samt från fem enskilda centerpartistiska riksdagsledamöter, föreslås ändringar av lagstiftningen kring uranbrytning i syfte att stärka det lokala inflytandet över prospekteringar efter uran. I dagsläget har kommunerna inget att säga till om förrän själva frågan om brytning ska prövas.
Från den rödgröna oppositionen är beskeden tydliga. Brytning av uran är en verksamhet som riskerar att leda till betydande negativa konsekvenser för miljön och kan vara ett hot mot människors hälsa och därför måste lokala och regionala beslutsfattare få ett mycket större inflytande även över prospekteringsfrågorna.
Den borgerliga majoriteten i Näringsutskottet föreslår avslag på dessa motioner och vill att dagens ordning, då myndigheten Bergsstaten ansvarar för beslut kring prospekteringstillstånd, även fortsättningsvis ska gälla.

Frågan om uranbrytning är intimt sammankopplad med vilken inställning man intar till kärnkraftens framtid i Sverige. Även på denna punkt är den rödgröna oppositionen tydlig. Man håller fast vid det avvecklingsbeslut som riksdagen fattat och säger nej till den nya inriktning i kärnkraftspolitiken som alliansen lanserat där nya reaktorer ska kunna byggas för att ersätta de gamla och att avvecklingen helt enkelt skjuts på framtiden.

Det tidigare så kärnkraftsnegativa Centerpartiet verkar helt ha övergett avvecklingslinjen, även om Maud Olofsson försöker sig på konststycket att både äta kakan och ha den kvar genom att påstå att Centerpartiet fortfarande är motståndare till både kärnkraft och uranbrytning samtidigt som man hoppat på allianståget i kärnkraftsfrågan. Ett tåg som Jan Björklund och Folkpartiet dessutom försöker styra in på ett än mer kärnkraftsvänligt spår med fortsatt utbyggnad av kärnkraften som mål. Det är uppenbart att C med Maud Olofsson i spetsen sålt ut kärnkraftsfrågan på alliansaltaret. En röst på Centerpartiet är inte längre en röst mot kärnkraften. Det ska väljarna vara medvetna om. Det blir intressant att följa de kommande omröstningarna i riksdagens kammare kring den nya kärnkraftsinriktningen och kring de motioner som berör prospektering av uran och uranbrytning.
Ett mindre antal centerpartistiska riksdagsledamöter, bland annat Solveig Ternström, har i media klargjort att de inte kan dagtinga med sitt samvete och därför kommer att rösta mot regeringens linje i kärnkraftsfrågan. Det ska bli intressant att se hur dessa centerpartister i slutändan kommer att rösta.
Norrbottens egen centerpartistiske riksdagsledamot Stefan Tornberg har legat mycket lågt i denna fråga men måste nu snart ta bladet från munnen och bekänna färg. Det vore också intressant att höra var länets övriga centerpartister står i fråga om kärnkraften och om uranbrytning på svensk mark.

Ledare: Uranbrytning - ingen strålande idé