Jag tillbringar tid ovanför polcirkeln, i väglöst land där mina förfäder levde sina liv. Västerfjäll är namnet på fjällbyn som finns i Arjeplogs kommun. När jag återvänder hit verkar tiden ha stillat sig, åsikter och debatter som tidigare verkade vara livsviktiga bleknar och andra mer praktiska frågor växer.
Vem ska hämta vatten ur brunnen, när ska vi börja hämta ved inför vintern och hur många nät ska vi lägga ut i kväll. Dagarna går i ett stillsamt tempo och jag känner hur stressnivån drastiskt minskar. Men trots den stillsamma tillvaron, finns det alltid samhällsfrågor som skaver och gnager. För här fungerar mobiltelefonen si så där och datauppkoppling är inte att tänka på.
Men om jag ska vara helt självisk, så är det rätt så skönt med avsaknaden av uppkopplingar. Inga statusuppdateringar på Facebook om ditt och datt behöver göras, få tidningsartiklar går att ladda ner, endast rubrikerna går att få fram och mailkorgen gapar misstänksamt tom. Men seriöst! Det är det inte acceptabelt, det bor människor här i Pite älvdals norra delar som lever sin vardag, driver sina företag och har ett behov av tillgänglighet till övriga samhället.
Därför känns det bra att regeringen satt fokus på frågan om infrastruktur till glesbygden och att Arjeplogs kommun arbetar strategiskt vidare på att öka tillgängligheten. Nu tvivlar jag på att jag någonsin kommer att sitta här i stugan och surfa runt på internet i hög hastighet, men att få en mobiltelefoni som fungerar är en mycket viktig tillgänglighetsfråga. Som riksdagsledamot stred jag tillsammans med många andra riksdagsledamöter för mobiltelefonin i glesbygden.
Nu har vi en Landsbygdsminister i Sven-Erik Bucht som har makten att inte endast strida för frågan, han och regeringen har fått makten att göra skillnad i frågan om mobiltelefoni i glesbygden. Ska glesbygden kunna attrahera människor, behövs tillgänglighet till det som i dag betraktas som självklart, det vill säga möjlighet att kommunicera med resten av omvärlden.
En annan stor utmaning för glesbygden är rekryteringen av personal till välfärden. Jag ser det inom hälso- och sjukvården. Bristen på läkare och sjuksköterskor är tung och oroande. Den blir tung för de som idag arbetar och oroande eftersom rekryteringen till glesbygden inte är självklart enkel.
Alltför få människor tycks känna att glesbygdens fördelar överväger det en stad kan erbjuda. För trots att Norrbottens läns landsting anställer nästan alla läkare som lämnar den regionaliserade läkarutbildningen som finns på Sunderby sjukhus och att vi anställer nästan alla sjuksköterskor som lämnar sina utbildningar, har vi en påtaglig brist.
Sjukvårds-Sverige har aldrig haft så många läkare och sjuksköterskor anställda som nu. Trots det är det brist. Obegripligt eller helt begripligt, det beror på vilken vinkel eller från vilket intresse som vi väljer att resonera utifrån. Väljs arbetsorganisationsvinkeln så kommer vi fram till en slutsats. Väljer vi de nya vårdprocesserna och de nya medicinernas intåg i sjukvården kommer vi fram till en annan slutsats. Eller väljer vi en helt annan vinkel så hamnar vi i det perspektivets slutsatser.
För hur vi än resonerar om olika samhällsutmaningar, så finns tyvärr få enkla svar. Jag erkänner att även jag längtar efter de enkla svaren, men inte ens här uppe vid polcirkeln, där tiden stillat sig finns de enkla svaren.
Därför måste vi inom politiken ta oss an frågorna utifrån många olika perspektiv för att hitta lösningar som håller över tid och över generationer.