Ledare: Upp till Löfven att våga mer

Efter några intensiva dagar i Västerås så är den 38:e ordinarie Socialdemokratiska partikongressen slut. Den första kongressen efter partiets åtta år i opposition. Nu som regeringsparti om än med ett svagt mandat och i koalition med Miljöpartiet.

Den verkligheten lade inte sordin på stämningen i Västerås. I stället såg vi ett parti som vill ta ansvar och som betonar vikten av trovärdighet i den ekonomiska politiken och i viljan att värna den gemensamma välfärden. Något av återgång till traditionell Socialdemokratisk politik. Nu gäller det också att få ut budskapet.

Opinionsmässigt visar de senaste mätningarna att partiet har svårt att övertyga i Sifo och Ipsos ligger man klart under valresultatet i höstas, som inte heller tillhörde de bästa i partiets historia. Svensk väljaropinion för maj månad, som är en sammanställning av resultaten från de största opinionsinstituten, är inte heller något att glädja sig åt för partiet.

(S) får låga 26,4 procent och främste opponenten Moderaterna 25,4 procent, och då har moderatledaren Anna Kinberg Batra mer eller mindre varit osynlig i den politiska debatten. Moderaterna står tydligen stabilt när de är tysta.

Nu är det en bit kvar till valet 2018. I politiken är det en ocean av tid. Sedan är det vanligt i politiken att regeringspartier får lågas betyg i starten. Det krävs en inkörningsperiod och den har inte regeringen Löfven fått. Fram till nu har han fått regera på en borgerlig budget. Annat blir det i höst.

Under kongressen har både Stefan Löfven och finansminister Magdalena Andersson i sina tal utmejslat grunderna för den kommande regeringspolitiken. Allt kretsade kring de två viktiga frågorna framtidens jobb och framtiden folkrörelse.

Jobben, jobben, jobben kom att dominera. Allt med målet att Sverige ska ha EU:s lägsta arbetslöshet senast 2020. En minst sagt tuff målsättning, som få analytiker tror ska kunna uppfyllas.

Viktigt är att regeringen profilerar sin politik och inte fortsätter med filttofflorna. Ängsligheten och rädslan för konflikter måste sorteras ut från dagordningen. I mycket handlar dagens politik om nyanser mellan partiernas åsikter, där ingen vill riskera att göra bort sig. Ett påtagbart dilemma för (S), där alltför många sätter fingrarna i luften för att kunna avläsa hur vinden för ögonblicket blåser.

Ska man fortsätta och bygga vidare på traditionell Socialdemokratisk politik eller ska partiet ta ytterligare något steg åt den politiska mitten? För en del tycks svaret redan vara givet. Mer mittenpolitik medan andra hoppas att partiet måste hitta sig självt igen, men då krävs en ledning som vågar ta initiativ, vågar ge raka alternativ till en splittrad opposition.

Samhällsutvecklingen går idag i många stycken stick i stäv mot människors förhoppningar.

Hur ska arbetslöshetskrisen bemötas? Vad händer om jag hamnar i arbetslöshet? Vad händer med skolan? Vad ska hända med sjukvården? Och varför ska pensionärer betala mer i skatt än de som har ett jobb?

Frågorna är tydliga och relevanta.

Kongressen och Socialdemokraterna kunde till viss del sätta ner foten och bestämma sig för hur välfärd och rättvisa ska formuleras i dagens politiska verklighet och i dagens politiska landskap som inte är likt något vi tidigare sett.

Till den ryggsäck som regeringen har att bära på ska också läggas en ställvis inhuman invandringspolitik. En grundläggande socialdemokratisk idétradition bygger på solidaritet och rättvisa.

Behovet av en särskild statsråd för invandringspolitiken kan inte viftas bort som överflödigt. Speciellt när invandringen utvecklats till den kanske mest potenta frågan i människors vardagstillvaro.

Många litar på socialdemokraterna både vad gäller den ekonomiska politiken, jobben och tryggheten, men risken är att den passiva regeringspolitiken vi hittills sett snabbt reducerar detta förtroendekapital. Något vi även kan avläsa i de senaste för (S) så dystra opinionsmätningarna.

Ju tydligare alternativen i svensk politik är desto bättre.

Likgiltigheten breder ut sig om nyanserna är försumbara eller alltför otydliga. Minst sagt oroande är därför att snart sagt alla partier försöker samsas i politikens mittfält, där ingen till slut vågar sticka ut hakan.

Utifrån detta är den interna kritiken från socialdemokratiska sympatisörer, med traditionella värderingar i de för partiet viktiga

trygghets- rättvisefrågorna, bra mycket allvarligare än attackerna från borgerligheten.

Det som sker i samhället just nu gör att människor känner sig både besvikna och svikna.

Det går inte längre att med trovärdighet förvalta en svunnen epok medan väljarna drar åt olika håll. Krafttag måste till, och här har kongressen tagit sitt ansvar för en politik som berör människor i deras vardag.

En skickligt genomförd partikongress kan förhoppningsvis leda till en vägvinnande offensiv, men det kräver både att våga och att ha tålamod.

Vi behöver inte flera ord. Just do it!!