"Samhället i dag bygger på en mängd exkluderande normer, som skapar föreställningar om vem eller vilka egenskaper som är normala och vilka som inte är det. Den som uppfattas som normal har en mer privilegierad situation än den som uppfattas som avvikande, samtidigt som de begränsar andra människors möjligheter att växa och utvecklas. De människor som drar politiska, sociala eller ekonomiska fördelar av dagens maktstrukturer har också mycket att vinna på att de bevaras."
Jag kunde skrivit detta själv. Det är en tydlig normkritisk analys som presenteras i Socialdemokraternas förslag till nytt partiprogram inför kongressen i Göteborg 3-7 april.
Samtidigt är det verkligen upp till bevis. Det går an att prata om "samhället" och de "normala" men hur ser det ut i partiet? Vilka är "De människor som drar politiska, sociala eller ekonomiska fördelar av dagens maktstrukturer har också mycket att vinna på att de bevaras."?
Inom socialdemokratin är det är en mycket homogen skara människor, konstaterar rapporten Fyra nyanser av vitt som kom i veckan. Tre socialdemokrater står bakom: Evin Incir, Mattias Kristenson och Sara Yazdanfar. Rapporten ger skrämmande siffror som belyser hur genomvitt partiet är på alla nivåer. Hur stark vithetsnormen är - uppåt 90-100 procent av alla som sitter på centrala och viktiga positioner har vit hudfärg. Lika väljer uppenbarligen lika. Det håller inte i ett parti som talar vackert om jämlikhet och utestängande maktstrukturer.
I mitt stilla sinne undrar jag hur det har gått till. Hur har det tänkts internt? Hur har partiet i så många år lyckats undvika att säkra mångfald? Ett parti som har jämlikhet som kärnvärde? Som värnar representationstanken? Är det enbart en kunskapsfråga eller finns något annat bakom?
Sverige är en representativ demokrati, vilket bland annat innebär att olika åsikter representeras i riksdagen, liksom olika delar av landet. En dimension till som på allvar måste diskuteras och åtgärdas är den sociala representationen i politiken, däribland i partierna. Social representation innebär att befolkningens sammansättning respekteras och tas hänsyn till där makten finns. Annars riskerar de fina formuleringarna att uppfattas som blahablaha.
Kvinnor är en grupp som länge haft anspråk på representation i den politiska sfären. Då, i början av 1990-talet, var Socialdemokraterna pigga med kvoteringsstrategin Varannan damernas. Det är naturligtvis inte okomplicerat att hitta metoder för att rätta till skevheter i systemet. Kvotering är laddad men bara för att något är svårt kan man inte bara låtsas som om det inte finns. Det krattar marken för mörkerkrafter.
Inför s-kongressen - enligt programförslaget - ser det delvis hoppfullt ut: "Uppdelningen av och ojämlikheten mellan olika föreställda folkgrupper syns också i den växande boendesegregationen, och i vilka som är representerade i såväl politiska församlingar som i andra maktsfärer i samhället." Dock är kanske uttrycket "föreställda folkgrupper" mindre välfunnet även om jag förstår den goda intentionen med formuleringen. När en uppfyller normen är det ofta svårt att se att en själv möjligen skulle kunna tillhöra en "folkgrupp" och drar sedan slutsatsen att det nog inte finns olika grupper med olika intressen i samhället - det är mest föreställningar.
Dessvärre sumpas chansen att ta rejäla politiska tag mot rasism, segregation och sociala spänningar i de politiska prioriteringarna - det så kallade Framtidskontraktet. De normkritiska analyserna om maktstrukturer i partiprogrammet följs inte upp av politisk strategi.
Inte heller ser jag i kongressprogrammet att representationen inom partiet ska diskuteras. Men det kanske ändras med Fyra nyanser av vitt?