"Ungdomar" och kvinnor
Detta är en ledarkrönika. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
När jag för ett tiotal år sedan bevakade kriminalvården ställde jag liknande frågor. En reflektion om varför det framförallt är män som begår brott saknades. Så är det bara, tycktes man resonera. På samma gång som kriminalitet och våldsbrott anses oacceptabelt så osynliggörs att sådana beteenden har med kön att göra. Det är egentligen rätt märkligt att forskning och praktik på området kön och brott är outvecklad. På senare år har mäns våld mot kvinnor och sexuella övergrepp uppmärksammats till viss del. Men om man läser till exempel regeringens handlingsplan mot mäns våld är det få insatser som ägnas åt maskulinitet och kopplingen till våld. I Brottsförebyggande rådets första uppföljning av handlingsplanen (Rapport 2010:4) rapporteras om vissa insatser riktade till män men resultaten är otydliga. Och de kommer när våldet redan skett.
Ibland talar man om normens privilegium. Det innebär att det önskvärda och eftersträvansvärda sällan ifrågasätts. Det bara är normalt. Därför har i många år bristen på kvinnor i exempelvis börsbolagens styrelser mest kommit att handla om hur kvinnor beter sig i karriären. Man skulle lika gärna kunna fråga sig vad det är i manligheten som inte ser eller accepterar kvinnor.
När det gäller kriminalitet är det tveksamt att tala om privilegium. Snarare är det en normens belastning att våld och kriminalitet inte förs upp som en könsfråga.
Det händer att kvinnor också begår brott. När särskilt unga kvinnor i gäng hotar, misshandlar eller rånar talas det inte om "ungdom" i könsneutrala termer utan om kvinnor. Vanligen sägs att kvinnor tar efter mäns negativa beteenden - och det ses som oroväckande. Det tycks som om själva beteendet är mindre oroväckande än att det är kvinnor som övertar det. Kvinnor som begår grova våldsbrott och mord döms intressant nog oftare än män till rättpsykiatrisk vård. Kvinnor anses oftare störda och sjuka än män som gör liknande handlingar. Vad beror det på? Är det för att kvinnor bryter normen om kvinnlighet när de begår våldsbrott?
Ett skäl till att män dominerar i nyhetsjournalistiken är brottsrapporteringen. I sig kan den stora exponeringen leda till ett slags normering. I medievärlden blir det normalt att förortens "ungdomar" bildar gäng som utför kriminella handlingar. Ja, det nästan tas för givet att det blir så. Att det är män verkar inte spela så stor roll.
Man kan använda kön i samhälleliga förklaringsmodeller men också i journalistisk praktik. Vid ett tillfälle följde jag ett gäng killar som gick på ett program i ett fängelse. De var dömda för grova narkotikabrott, alla runt 20 år. I intervjuerna framkom att de hittat sitt maskulinitetsideal i tidningar som Café. Det fanns en färdig mall, bara att glida in i. Mallen innehåller motstridiga element. Man ska se sund och frisk ut trots att man är missbrukare, man ska vara framgångsrik utan att behöva anstränga sig, man ska utnyttja andra utan att fundera. Narkotikan var en snabb väg till stora pengar, status och frihet. Traditionella maskulina värden. De ansåg att deras generation var konservativ när det gäller könsroller.
Jag möter ofta argumentet att man måste börja med barnen. Men gör man det? Jag vet inte heller hur länge vi kan hänvisa problemen till kommande generationer.