Strasbourg i december. Det har varit en dyster höst för EU, och många européer ifrågasätter nu hela projektet. Men här, i Europaparlamentets komplex i Strasbourg, har man långtifrån gett upp hoppet om ett enat Europa och starka europeiska institutioner. Tron på Europa är smittsam, men framför allt slås man av mångfalden och den politiska öppenheten i denna väldiga församling.
Här arbetar under sessionerna - förutom tjänstemän - 750 direktvalda Europaparlamentariker från 27 länder och mer än 170 nationella politiska partier. Ledamöterna har formerat sig i sju grupper, men ingen av de två stora grupperna i EU-parlamentet har egen majoritet och besluten bygger oftast på kompromisser. Ledamöterna känner sig inte särskilt bundna av sina hemmapartier, och debatten är friskare än i de ofta förstelnade nationella parlamenten.
Här kan man höra åsikter som: "Hur skulle det vara om vi talade om hur vi ska vinna EU-medborgarnas tillit, i stället för att hela tiden prata om hur vi ska få tillbaka marknadens förtroende?" Sagt av den tyske socialdemokraten Martin Schulz, ledare för "Progressiva förbundet av socialdemokrater (S&D)" som de sex svenska socialdemokraterna i Europaparlamentet tillhör. Schulz blir enligt en förhandsuppgörelse med den största borgerliga gruppen talman i parlamentet i januari.
Socialdemokraterna i Europaparlamentet är på det hela taget mer systemkritiska än sina hemmapartier. Man stöder EU-toppmötets förslag till finansiell stabilitetspakt, men vill se större betoning på tillväxt, sysselsättning och social trygghet, och kräver ett rejält inflytande för parlamentet i utformningen av finanspakten. Ett krav som delas av i stort sett hela parlamentet, och som både kommissionens ordförande Barroso och rådets ständige ordförande, Van Rompuy verkade ivriga att tillmötesgå.
Överlag är man i parlamentet kritisk till att avgörande beslut fattas i slutna rum av Europeiska rådet, det vill säga regeringscheferna i EU, i stället för i ständiga EU-organ som ministerrådet, kommissionen och parlamentet. Toppmöten hölls tidigare vid högtidliga tillfällen, någon eller några gånger i halvåret. Det var aldrig tanken att en ständig regeringschefskonferens skulle ersätta EU:s reguljära organ. Parlamentarikerna vill snarast se en återgång till ett mer normalt beslutsfattande, inom ramen för EU:s institutioner. Något som också borde vara ett svenskt intresse, särskilt om vi nu hamnar i den yttre ringen av EU-länder.
Europaparlamentet sågs länge som en diskussionsklubb för välbetalda politiker, som ibland inte ens orkade infinna sig till sessionerna. Makten att - tillsammans med ministerådet - stifta lagar har ändrat på detta. En enskild parlamentariker har stora möjligheter att driva frågor och sätta sin prägel på lagstiftningen. Det möjligheten utnyttjas flitigt av de svenska S-ledamöterna, som under decembersessionen kunde notera flera viktiga framgångar, till exempel Åsa Westlund med fosfatfria tvättmedel och Marita Ulvskog med öppenhetsfrågorna i EU.
Andra duktiga EU-parlamentariker är Göran Färm (S), som bland annat sitter i det tunga budgetutskottet, och Olle Ludvigsson (S) som arbetar med fackliga rättigheter. Det är ett problem att deras och andra svenska EU-ledamöters insatser sällan uppmärksammas i Sverige i de snåla vindar som blåser runt EU just nu. Den borgerliga regeringens självgodhet har bäddat för dessa stämningar, men Socialdemokraterna har också en del att bevisa när det gäller EU.