Man kan med enkelhet konstatera en sak. I den politiska debatt som förs i media i Sverige handlar väldigt lite om politikens innehåll just nu. Det är otroligt synd då Sverige befinner sig mitt uppe i en politisk brytningstid där systemskiftet pågår för fullt. Då behövs debatten kring det sakpolitiska innehållet som mest. Men i stället hamnar fokuset på Håkan Juholt och turerna kring honom. Inte då sagt att detta inte ska bevakas. Självklart ska så ske. Makthavare ska granskas grundligt. Men det får inte ske på bekostnad av att granskningen av politikens innehåll blir för liten.
I partiledardebatten stod det väldigt klart att det finns två tydliga huvudalternativ i svensk politik. Håkan Juholt lade mycket tyngd vid den ideologiska grunden för den socialdemokratiska politiken och beskrev på ett tydligt sätt Socialdemokraternas berättelse om morgondagens Sverige. Detta sätter in politiken i ett större sammanhang och gör att partiets prioriteringar och insatser faller på plats och blir förståeliga. Berättelsen visar också på betydelsen av de investeringar för framtiden som Socialdemokraterna vill göra, och faran med att på regeringens vis låta bli att rusta Sverige inför framtiden.
De socialdemokratiska satsningarna på ett stort antal utbildningsplatser är ett sätt att förbereda Sverige för de framtida strukturella omställningar som behövs. Med Moderaterna i spetsen för Sverige så reduceras sådant till förstärkningar på marginalen som mest motiveras utifrån konjunkturpolitiska skäl. Vägvalet står mellan strategiska satsningar inför framtiden och kortsiktiga lösningar av restaurangmomskaraktär som inte ger några större effekter på sikt.
Under debatten ställde Håkan Juholt frågan till statsminister Fredrik Reinfeldt: "Har du några drömmar, visioner för Sverige?" Det kan tyckas underligt att fråga en statsminister detta, men i Reinfeldts fall är frågan ytterst berättigad. Regeringens budgetförslag präglades av avsaknaden av framtidsvisioner för Sverige, och samma sak betecknade statsministerns uppträdande i talarstolen i partiledardebatten. För Fredrik Reinfeldt gällde det mer att hålla andan än att staka ut en väg inför framtiden.
Fredrik Reinfeldt hamnade för ovanlighetens skull på defensiven i denna partiledardebatt och ägnade mycket tid åt att försvara sig mot de socialdemokratiska angreppen på regeringspolitiken. Det var mycket tal från hans sida om den bidragspolitik som han hävdar att den socialdemokratiska budgeten bygger på. Men detta bygger i grunden på en felsyn när det gäller arbetslöshetsförsäkringen. I hans värld är detta ett bidrag för att inte jobba, i socialdemokratins värld en försäkring som man betalat via avgifter och skatter för att ha en försörjning under omställningstiden mellan två jobb. I Moderaternas värld är det överhuvudtaget så att system som arbetstagarna varit med och finansierat via avstått löneutrymme ses som bidragssystem. Allt för att vinna retoriska poäng.
Apropå bidragspolitik, under regeringen Reinfeldts tid har antalet personer som är beroende av socialbidrag för att klara sin försörjning ökat med tretton procent. Det är en annan form av bidragspolitik, att slå sönder försäkringssystemen så att människor blir bidragsberoende i stället.
Den känsla som dröjer sig kvar efter partiledardebatten är tydligheten i skillnaderna mellan de två alternativen. Det socialdemokratiska som vill bygga Sverige starkt för framtiden, och den förvaltande och visionslösa politik som alliansregeringen för. Man kunde bara önska att detta också kunde nå fram till alla de människor som inte följer debatterna i riksdagens kammare.