Sveriges röst måste bli tydlig och stark i FN, skriver Stefan Löfven och socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin på DN:s debattsida den 8 oktober. Det låter för bra för att vara sant att socialdemokraterna nu ska börja driva på för att öka Sveriges globala engagemang som verkligen inte längre är något att skryta med. Socialdemokraterna har själva länge saknat en egen profil i utrikespolitiken.
I stället har de som i fallet Afghanistan stött en politik i strid med socialdemokratins värderingar. Miljarder har satsats på att assistera USA:s militär i det folkrättsligt tvivelaktiga och kontraproduktiva ”kriget mot terrorismen”. Även för Ahlin har samarbetet med USA och den västliga militäralliansen Nato varit viktigare än att ställa upp för FN. Bara en handfull svenskar deltar numera i FN-ledda operationer, fast dessa oftast har högre humanitär prioritet än jakten på talibaner i Afghanistan.
Löfven och Ahlin kräver i artikeln framför allt att den borgerliga regeringen måste jobba hårdare för att Sverige ska bli en av de roterande medlemmarna i FN:s säkerhetsråd 2017-2018. Det verkar vara att börja i fel ände. Vi ska inte sitta i FN:s säkerhetsråd av nationella prestigeskäl, utan för att vi har något att bidra med. Vilka initiativ när det gäller nedrustning, folkrätt, mänskliga rättigheter och internationell solidaritet är det vi ska främja om/när vi tar plats i säkerhetsrådet?
Om vi har sådana förslag, varför driver vi dem inte redan nu – i FN, i Europa och i Sverige? Arbetet för mänskliga rättigheter och internationell solidaritet börjar på hemmaplan. Men här är vi mest upptagna av hur vi ska kunna hålla syriska och afrikanska flyktingar borta från Sverige. Alla inser att EU:s nuvarande flyktingpolitik är inhuman och ohållbar, men i partiledardebatten slöt Löfven helt upp bakom den borgerliga regeringens linje att flyktingarna måste sätta livet på spel för att komma till Sverige. Och Urban Ahlin svävar fortfarande på målet om sommarens militärkupp i Egypten.
Sverige var länge en av de mest internationellt engagerade länderna i världen. Vi höjde vår röst för förslavade nationers frihet, mot imperialistiska krig, för solidaritet med de fattiga i världen, för nedrustning och gemensam säkerhet och vi stod upp för FN som en garant för fred, säkerhet och små nationers självständighet. Idag existerar världen inte på den svenska politikens agenda, och det blåser allt snålare vindar kring det svenska biståndet.
Utrikesminister Carl Bildt brukar försvara den svenska passiviteten med att han arbetar i det tysta inom EU, och att det är så man når resultat. Problemet är bara att EU ännu saknar en gemensam utrikespolitik. EU:s stormakter är sällan eniga, och kravet på konsensus innebär att EU inte kan agera i alla konflikter. Det är bra att Sverige ställer upp för EU, men det får inte bli en förevändning för att ingenting göra. EU kan för övrigt aldrig ersätta FN.
Medan EU söker en vidgad roll i världspolitiken, bör Sverige – liksom andra nationer – driva på i den riktning som vi tror gagnar fred, frihet och rättvisa i världen. Den vägen går framför allt genom FN och dess olika grenar och program. Det är bra om socialdemokraterna på nytt ställer sig i spetsen för en sådan utrikespolitik, men detta kräver mer än en debattartikel inför FN-dagen den 24 oktober. Utrikespolitik är kanske ingen valvinnande fråga, men ett parti som vill regera måste kunna ge tydliga och konsekventa besked om hur man ser på Sveriges roll i världen.