Två svåra ekonomiska beslut

VÅNDA. Prisökningarna äter upp löneökningarna och inflationen sticker iväg över Riksbankens uppsatta mål, samtidigt som konjunkturen väntas vika. En besvärlig situation för fackförbunden och för Riksbanken.

Kommer riksbanksdirektören Stefan Ingves att höja räntan och kommer IF Metall (här representerad av avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä) med flera fackförbund att följa efter med uppsägning av löneavtalet i förtid?

Kommer riksbanksdirektören Stefan Ingves att höja räntan och kommer IF Metall (här representerad av avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä) med flera fackförbund att följa efter med uppsägning av löneavtalet i förtid?

Foto: JANERIK HENRIKSSON / SCANPIX

Piteå2008-06-30 06:00
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Att vara riksbanksdirektör är att ständigt möta missnöje. När Riksbanken vill höja räntan kommer protester och krav på lägre ränta. Sänker Riksbanken räntan möts den oftast av en sur kommentar: Ni borde sänkt mer!
Vid direktionens möte denna vecka är det dags för ett nytt räntebeslut. Läget är inte precis lättbedömt. Inflationstakten just nu är hög, vilket talar för räntehöjning. Samtidigt tyder det mesta på att konjunkturen viker, vilket borde vara skäl att avvakta eftersom höjd ränta förstärker nedgången.

Om två månader står ett antal fackförbund inför ett lika svårt beslut. IF Metall, Kommunal och Pappers, bland andra, har att ta ställning om det treåriga avtalets sista år ska sägas upp. Riksbankens räntebeslut och fackens avtalsdilemma hänger ihop.
För facken är problemet att de stora prishöjningarna den senaste tiden hotar att äta upp löneökningarna. Efter tio år av ständigt stigande reallöner verkar 2008 bli ett år då löntagarna går back. Från medlemmarna finns ett tryck att förhindra en reallönesänkning.
- När vi skriver avtal förutsätter vi att inflationsmålet på två procent kommer att nås, påpekar IF Metalls avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä.

För Riksbanken är uppgiften just att föra tillbaka prisökningstakten till de 2 procent som är målet. Det behöver dock inte ske omedelbart.
Alla kan se vad de höga prisökningarna just nu beror på. Det är inte i första hand ett inhemskt inflationstryck som drivit upp prisnivåerna utan höjda olje- och livsmedelspriser på världsmarknaden.
Om Riksbanken bedömer att dessa prisökningar är tillfälliga och inte får fotfäste i den svenska ekonomin skulle den inte behöva höja räntan.

Fackens ledningar och deras ekonomer vet att det är svårt att kompensera sig för utifrån kommande prisökningar. Svenska arbetsgivare har ju inte precis fått ökat utrymme att betala några högre löner på grund av ökade bensin- och oljekostnader.
Den väntade konjunkturavmattningen ökar heller inte fackets chanser att få ut mer i en ny förhandling.
Dessutom kan det samhällsekonomiska priset för kompensation bli högt. Om andra sedan vill kompensera sig för kompensationen riskerar vi att återigen hamna i 1980-talets destruktiva löne-prisspiral.

Ett värsta scenario vore om Riksbanken först höjer räntan och sedan fackförbunden bestämmer sig för att säga upp avtalen. Då riskerar vi den sämsta av världar, med både ökande inflationstryck och risk för ytterligare räntehöjningar.
Det bästa hade varit om facken tidigt signalerat att en uppsägning av avtalen inte var aktuell och Riksbanken då avstått från en räntehöjning.
Men den möjligheten är förbi.

Ett troligt scenario är nu istället att Riksbanken först höjer räntan och facken sedan väljer att inte omförhandla.
Det är i så fall inte så dumt. Då kan det bli läge för Riksbanken att sänka räntan igen senare i höst.
Läs mer om