För oss svenskar är de bataljer om den ekonomiska politiken som utkämpades under presidentvalskampanjen av särskilt intresse. Det är nämligen samma argument där som här - Romney och Reinfeldt argumenterar faktiskt ganska lika och det som Romneys kritiker varnade för, det har vi redan sett ske i Sverige under Reinfeldts statsministerperiod. Men de amerikanska kritikerna av Romneys högerpolitik - inte minst Paul Krugman och Joseph Stiglitz - är så väldigt mycket bättre än de svenska kritikerna av Reinfeldts högerpolitik. Den svenska oppositionen har mycket att lära.
Romneys ekonomiska program byggde på massiva skattesänkningar - särskilt för rika - och samtidigt ökade militära utgifter och minskat budgetunderskott. Något måste då, som den förre världsbankekonomen och nobelpristagaren Joseph Stiglitz påpekade, komma i kläm för att ekvationen ska gå ihop - och detta något kan bara vara de sociala utgifterna. Sveriges utveckling ger honom rätt. Det är precis det som sker när skatterna sänks. De svenska skatterna har på sex år sänkts med 100 miljarder. Arbetslösa, sjuka, föräldralediga och pensionärer har betalat ett formidabelt guldregn över Vellinge, Danderyd och Saltsjöbaden. De rikaste har fått större inkomster, de fattigaste har fått lägre. För de tio procent som har lägst inkomster har levnadsstandarden fallit sedan 2007 - den har backat ner till samma nivå som 1991. De med högst inkomster har fortsatt att dra ifrån. Deras levnadsstandard ligger nu mer än 60 procent över den nivå som de hade 1991. Och då har jag ändå inte räknat in kapitalinkomsterna.
Men, säjer Romney, liksom Reinfeldt: skattesänkningar ökar tillväxten och skapar jobb, vi kan äta kaka och samtidigt ha mer kvar. Visst, säjer jag. Om ni verkligen bakar nya, större kakor så kan ni förstås mumsa i er. Men ni är båda två usla sockerbagare med samma gamla dåliga recept från 1930-talet. Kakorna ni bakar är inte bara små, de smakar illa också. De tolv miljoner jobb som Romneys skattesänkningar påstods kunna ge, är fantasisiffror av samma slag som de 120 000 jobb som Reinfeldt hävdar att jobbskatteavdraget har gett. Enligt en rapport från Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, går det inte att belägga att jobbskatteavdraget skapat ett enda jobb. Och läser man Konjunkturinstitutets specialstudie från förra året om jobbskatteavdraget, blir man varse att skattesänkningarna kan ha lett till högre arbetslöshet. Jobbskatteavdraget kostar 70 miljarder per år - och resultatet: högre arbetslöshet! Paul Krugman, också han nobelpristagare, har förmodligen inte koll på vad som hänt här, men Sverige fungerar som en illustration på hans principargument mot Romneys ekonomiska program: de föreslagna inkomstskattesänkningarna, säger Krugman, skapar inte ett enda jobb - vad de möjligen gör är att öka arbetskraftsutbudet. Men det är inte samma sak som att fler arbeten skapas. Det är inte brist på arbetskraft som är problemet, det är brist på efterfrågan. Och skattesänkningarna och det sätt som de finansieras på, riskerar sänka efterfrågan. Tänk om den svenska oppositionen hade begripit det här och vågat ge sig på skattesänkningarna. Istället lägger den sig platt och accepterar det mesta.
Det som gjorde Romneys ekonomiska program så farligt i det nuvarande konjunkturläget, var just att det skulle resultera i sänkt efterfrågan i ekonomin. För det första därför att han hade en uttalad ambition att snabbt minska underskottet i statens budget. Det skulle ha pressat ner USA i en ny recession. Men om vi fortsätter på Sverigejämförelsen, så blir det tyvärr tragikomiskt. För här är det Socialdemokraterna som står för Romneylinjen. Samtidigt som varslen haglar så föreslår, som bekant, Socialdemokraterna en lägre offentlig utgiftsnivå än regeringen gör. Det är, för att uttrycka sig vänligt, inte särskilt begåvat.
För det andra är kombinationen av skattesänkningar för välbeställda och neddragningar i sociala utgifter själva grundreceptet för att sänka en konjunktur. Om man sänker skatten för dem som har höga inkomster, och låter låginkomsttagarna stå för notan, blir konjunktureffekten negativ - så även om man inte förändrar statens totala utgifter och intäkter. Det är nämligen inte bara moraliskt fel att ta pengar från den fattige och ge till den rike - alltså det som Romney ville göra och det som Reinfeld har gjort i sex år - utan det sänker också tillväxten. Rika sparar en större del av en inkomstökning än fattiga gör. Vill man få fart på hjulen, ska man alltså se till att jämna ut inkomstskillnaderna. Det ökar den totala konsumtionen och kan därigenom dra igång ekonomin. Det gäller för USA. Och det gäller för Sverige som får en lägre ekonomisk tillväxt till följd av de klyftor som regeringen så medveten har ökat.
Tony Johansson