När Annie Lööf, under Almedalsveckan förra sommaren, bjöd in sina partiledarkollegor till Maramö för omstart i alliansarbetet mottogs inte inbjudan med någon större entusiasm. Den uteblivna vågen för initiativet berodde nog till största del på den kritiska inställning till hur alliansarbetet fungerade som Annie Lööf gav uttryck för under sitt Almedalstal. Men trägen vinner, heter det ju. Och Annie Lööf gav sig inte förrän de övriga partiledarna dök upp i föräldrahemmet i Maramö.
Frågan är om inte de övriga partiledarna inom alliansen skulle stått på sig och tackat nej till Lööfs inbjudan. Maramö-mötet blev inte den mediemässiga framgång som de säkert hoppades på. Att grilla korv inför pressen, för att sedan endast leverera besked om fem gemensamma arbetsgrupper och ett gemensamt allianskonvent i juni månad 2014 kan inte beskriva som en kioskvältare. Inte heller rör det sig som någon nystart eller nytändning i alliansarbetet heller.
Det är mer av Die Hard 5, det vill säga en oengagerad uppföljare till den ursprungliga succén. En uppföljare som går i samma gamla utnötta hjulspår utan att tillföra någon som helst ny spänning eller några nya inslag. Precis på samma sätt som Die Hard-filmerna blivit allt mer urvattnade allt eftersom uppföljare på uppföljare kommit så har också det som kommer ut ifrån myspysträffarna hemma hos någon av partiledarna blivit allt mer urvattnat. Nu blev till och med antalet arbetsgrupper betydligt färre än vad de var inför valet 2010.
De fem arbetsgrupper som nu ska tillsättas kommer att arbeta med skola och utbildning, välfärd och socialt, näringsliv och miljö, brott och straff och slutligen också jobben. Fem viktiga områden som säkerligen kommer stå högt på dagordningen i nästa valrörelse. Mer intressant är de tre områden där man slopat de gemensamma arbetsgrupper man hade inför förra valet. Ett område som fått stryka på foten är försvarspolitiken. Det är inte särskilt förvånande. Här finns det uppenbara motsättningar mellan alliansens olika partier, men troligtvis har den interna splittringen i försvarsfrågan inom Moderaterna varit än mer avgörande när detta politikområde fick stryka på foten. Nu försöker man låtsas som att den frågan ska avgöras i försvarsberedningen. Men nog hade det väl varit passande om alliansen gått in i denna beredning med en gemensam hållning. Nu blir det i stället munhuggning i försvarsberedningen som får gälla.
Det andra politikområdet som förlorat i status så pass mycket att det nu inte får någon alliansgemensam arbetsgrupp inför valet är jämställdhetspolitiken. Här skulle alliansen verkligen ha behövt finna ett embryo till hållning. Men man ger upp på förhand. Men så har också jämställdheten som politikområde totalt osynliggjorts under Fredrik Reinfeldts statsministerskap. Löneklyftorna fortsätter att växa mellan män och kvinnor. Det är fortfarande vanligare att en börs-VD heter Janne än att VD:n är en kvinna. Listan på exempel på hur jämställdheten hamnat på undantag kan göras lång. Inte lär det bli bättre heller när frågan inte lyfts upp på alliansens gemensamma agenda.
När det gäller utrikespolitiken, det tredje området som nedgraderats, så kan det finnas anledning att tro att Moderaterna i än högre grad själva vill forma denna efter eget huvud. Den svenska utrikespolitiken har ju under allianstiden utvecklats till att bli Carl Bildts egen cirkusmanege. Bildt ska uppenbarligen också i fortsättningen få forma utrikespolitiken utifrån eget huvud utan besvärande inblandning från de övriga.
Den känsla som lever kvar efter mötet i Maramö är att man försökte koka soppa på en spik, utan att för den skull som i sagan tillsätta de kryddor som behövs för att soppan ska bli god och närande. Nu blev den glödheta korvgrillningen i stället till ett iskallt fiasko. Men det är väl i och för sig symptomatisk för en regeringskoalition ledd av en trött statsminister som på sin kammare funderar hur han som kapten för skutan ska kunna lämna skeppet innan det börjar sjunka, och ett par andra partiledare som stressade slåss för sin egen och för partiets överlevnad medan storebror alltmer sågar av den gren som de sitter på. Nu vill de säkert glömma marorna i Maramö, men vi får sannerligen hoppas att väljarna inte hinner glömma hur tunn soppan var som alliansledarna kokade i Maramö.